DT 1
Intervju känna sig stärkta att våga fortsätta för
a sin kamp. När Aurelia Dey pratar lyssnar man. Det finns en pricksäkerhet i allting hon säger och hon vet precis vad hon känner och tycker. Med värme och skärpa fångar hon människor med sin närvaro både på och utanför scenen. Det finns också en eftertänksamhet hos Aurelia. Mellan de glada och självsäkra svaren på frågorna som handlar om hennes karriär och skapande träder en annan sida fram. En människa som har mött sig själv och gått igenom svåra perioder för att nu ha accepterat sig själv och blivit den hon är idag. Kraftfull och glödande. Har det alltid varit självklart för dig att ta mycket plats och uttrycka dig? – Verkligen inte. Jag växte upp i ett väldigt vitt samhälle i Mölndal på 90-talet där jag var den enda afrosvensken från dagis till högstadiet. Det var ett stort utanförskap och mellanförskap 36 djungeltrumman.se • 2019 som jag fick erfara där jag mobbades och blev kallad för n-ordet. Det var också en tid av att känna att jag inte fick ta den plats jag ville. Det var många lärare som inte förstod min inre glöd och som ville att jag skulle dämpas. Det fick jag tillbaka sedan i dancehall och därför blev jag så kär i det. Musiken har inte alltid varit huvudfokus för Aurelia. Det var i dansen hennes kreativa resa tog fart. Under sin tonårstid dansade hon dancehall, som då kallades för ragga, i dansgruppen Bussa-Crew. Tillsammans utforskade de ragga och blandade det med influenser av hiphop som då dominerade Sveriges dansscen. Det var inte förrän hon flyttade till Los Angeles i 20-årsåldern som hon kom i kontakt med den riktiga dancehallen. Det blev ett avgörande möte som formade hennes liv enda fram till idag. – Jag minns att under mitt sista halvår i LA så hamnade jag i en källare klockan tre på natten