Advokaten 1
GÄSTKRÖNIKA med den nya i yttrandefrihetsgrundlag
en ändamålsenlig reglering skulle vara att preskriptionsreglerna skulle vara desamma för information på internet som för sedvanliga publiceringar. Grundlagsstiftaren bedömde dock att det, med hänvisning till allmänna och enskilda intressen av att kunna beivra brott på internet, även i fortsättningen är påkallat att tillhandahållandet av information i grundlagsskyddade databaser ska betraktas som pågående så länge som informationen finns kvar på databasen. Även om grundlagsstiftaren alltså inte var beredd att ändra preskriptionsreglerna ansågs det dock otillfredsställande att en ansvarig utgivares ansvar för nätpublicerad information skulle fortsätta att gälla helt utan begränsningar. Därav den nya ansvarsbegränsningsregeln. min användning av regeln gav upphov till en hel del kritik främst från publicisthåll. Kritiken gick i huvudsak ut på att jag genom underrättelsen kunde genomdriva att information avpublicerades utan att saken prövades i domstol. Jag har förståelse för att en ansvarig utgivare upplever en underrättelse från mig som en form av påtryckning och att en utgivare i valet mellan att å ena sidan driva en kostsam process och å den andra att avpublicera, väljer det senare alternativet. Det bör dock ändå hållas i minnet att det till syvende och sist inte är Justitiekanslern utan alltid domstol som avgör om informationen innehåller otillåtna yttranden. Det finns också en annan aspekt av ansvarsfrihetsregeln som det finns anledning att uppmärksamma och som blev tydlig när jag så småningom skulle ta ställning i åtalsfrågan. Det visade sig nämligen att en del av de ansvariga utgivarna hade tagit bort den anmälda informationen utan någon föregående underrättelse från mig. Dessa utgivare kunde därmed, som regeln är utformad, inte åberopa ansvarsfrihet, eftersom preskription inte hade inträtt. En konsekvens av regleringen med ansvarsfrihet efter underrättelse är således att den utgivare som låter information som utgör förtal ligga kvar under viss tid ADVOKATEN NR 5 • 2019 – i avvaktan på att få en underrättelse – kan åtnjuta ansvarsfrihet till skillnad från den utgivare som ser till att förtalsuppgifterna tas bort. Det är ju enligt min mening snarare den senare som bör gynnas. Jag ansåg därför att åtal inte var påkallat från allmän synpunkt i fråga om de ansvariga utgivare som självmant hade tagit bort det anmälda materialet. Jag har utöver det nu nämnda ärendet tillämpat den nya bestämmelsen i ett relativt stort antal förundersökningar mot Nordfront avseende yttrandefrihetsbrottet hets mot folkgrupp. Det har, än så länge, i samtliga fall lett till att den information som jag i min underrättelse har angett som innehållande otillåtna yttranden, har avpublicerats inom tvåveckorsfristen. Regeln har kritiserats även i det sammanhanget, dock utifrån en annan utgångspunkt. Här har kritiken gått ut på att ansvarig utgivare alltför enkelt undgår ansvar. Utgångpunkten för regeln är ju förstås att den begränsar möjligheten att lagföra en ansvarig utgivare för yttrandefrihetsbrott. Å andra sidan tas de artiklar som innehåller otillåten information bort. Att möjligheten till lagföring minskade men att detta i viss mån uppvägdes av att det otillåtna yttrandet avpublicerades diskuterades under lagstiftningsarbetet och ansågs utgöra en rimlig avvägning. Kritiken till trots är det från min utgångspunkt självklart att regeln inte kan tillämpas på olika sätt beroende på vilken ansvarig utgivare som den riktas mot. regeln om ansvarsfrihet efter underrättelse har varit i kraft under mycket kort tid och har redan debatterats och kritiserats. Det har även framförts önskemål om att utformningen av bestämmelsen ska ses över av 2018 års tryck- och yttrandefrihetskommitté. Som framgår har regleringen både fördelar och nackdelar. För egen del anser jag att underlaget för en sådan utvärdering nog är alltför begränsat, än så länge. Mari Heidenborg Justitiekansler 23