Advokaten 1
Gästkrönika GÄSTKRÖNIKÖR NILS ÖBERG Straffens utf
ormning behöver den som intresserar sig för kriminalpolitikens utveckling i vårt land har en del att fundera på just nu. Känt är att ärendeflödet i brottmålskedjan är lågt och att polisens effektivitet är ifrågasatt. Mindre känt är att Kriminalvården under många år har sett en kraftig minskning av antalet intagna i anstalt och klienter i frivård. Det är uppenbart att det i delar har att göra med ett effektivitetstapp i den brottsbekämpande, brottsutredande och lagförande verksamheten. Men det kan knappast vara hela förklaringen. Det vi vet säkert är att ett antal brottsaktiva personer födda på 60 och 70talet åldrats och i dag är mindre aktiva. Vi vet också att domstolarna dömer till kortare fängelsestraff för grova narkotikabrott till följd av Högsta domstolens vägledande dom från 2011. Vi vet inte säkert, men tror att en del av minskningen också kan härledas till en mer skötsam generation unga. Brottsligheten i de yngsta åldersgrupperna, 11–17 år, har minskat markant. Skulle den utvecklingen hålla över tid, så finns anledning att på allvar börja tro att vi är på väg mot en varaktigt lägre nivå. Lägger man till detta att Kriminalvården ifjol kunde visa att återfallen i brott fallit stadigt tolv år i rad, från 40 procent till 29,3 procent mellan åren 2000 och 2012, så kan man inte låta bli att känna hopp om framtiden. Men det går å andra sidan knappt en dag utan att vi nås av nya rapporter om grova brott i storstädernas utsatta områden. Jag har själv mött ungdomar i Husby i Stockholm som beskriver en vardag präglad av i stort sett alla de faktorer som vi vet driver kriminalitet. Trasiga familjestrukturer, ett grundmurat myndighetsförakt, identitets och sysslolöshet och en närmast obefintlig tro på en framtid i ett samhälle man aldrig anser sig ha tillhört. Lägg därtill en utbredd narkotika och spritlangning, missbruk, psykisk ohälsa och en i princip obegränsad tillgång till handeldvapen. Att de lättförtjänta pengar som likt kvicksilver rinner mellan deras fingrar snabbt förvandlas till skulder och därför innebär en högst påtaglig livsfara, skapar rädsla och ångest. På Kriminalvårdens nio ungdomsavdelningar har vi ungefär samma bild. Där möter vi dagligen unga dömda 22 som lämnat grundskolan i förtid. Ungdomar som inte kan föreställa sig ett liv utan gänget och den sammanhållning som där finns. Och som föraktar myndigheter och betraktar bagatellartade händelser i vardagen som monumentala kränkningar av deras integritet och stolthet. Det är inte bara vår personal som allt oftare öppet utmanas i sin myndighetsutövning. Också oskrivna regler och etablerade hierarkier mellan intagna ställs nu på ända. Grov brottslighet ska givetvis mötas kraftfullt och kompromisslöst. Det är därför inte överraskande att det nu ropas efter tydligare konsekvenser, fler poliser och hårdare straff. Jag har inga synpunkter på det, annat än att likt många andra notera att det finns få exempel på när sådana motåtgärder har haft någon synbar effekt på kriminalitetens utveckling. En lång rad andra och betydligt mer komplexa kriminalpolitiska frågor måste också lösas. En sådan är påföljdssystemets utformning och faktiska tillämpning, i synnerhet den flitiga användningen av korta fängelsestraff. En annan fråga är behovet av fler påföljdsalternativ, bättre anpassade för att möta både dagens och morgondagens dömda. nära 70 procent av alla lagakraftvunna fängelsedomar är sex månader eller kortare. Påföljdsutredningen från 2012 konstaterade samma sak; över hälften (54 procent) av fängelsestraffen mellan 2008 och 2010 var kortare än fyra månader. För att vi ska kunna fylla straffverkställigheten med konstruktiva insatser som minskar risken för återfall – behandling, stöd, påverkan och kontroll – krävs inte bara resurser och kunskap utan även tid. Några veckors inlåsning gör varken från eller till för en persons vilja och förmåga att lämna ett kriminellt liv. Ur många unga dömdas perspektiv framstår en kort tids vila i anstalt ofta som mer lockande än att behöva underkasta sig ett både långvarigt och ingripande behandlingsprogram i frivårdens regi. Eftersom vi genom vår forskningsverksamhet vet att en frivårdspåföljd är effektivare än ett kort fängelsestraff är detta ur ett återfallsförebyggande perspektiv ingen bra utveckling. Advokaten Nr 3 • 2017