Advokaten 1
•ESSÄ• › le stå i världsschackförbundets regi. De
t var Interzonturneringen, dit man hoppades locka stora delar av världseliten för att få fram en utmanare till världsmästaren Michail Botvinnik. Tävlingen blev Folke Rogards eld40 dop, och han skrev själv i stormästaren Gideons Ståhlbergs härliga turneringsbok att ”… de tjugo spelarna i Saltsjöbaden voro tjugo av världens trettio främsta mästare, något som visade att FIDE verkställt urvalet med oväld och sakkunskap och att endast få av de ursprungligen kallade nödgats avstå från deltagande”. Bakom dessa vackra ord döljer sig emellertid en hård kamp om platser och ett uttagningsförfarande som innehöll komplicerade omröstningar, intrikata förhandlingar samt ekonomiska påtryckningar. Och Rogard var själva huvudpersonen i dramat. För att överhuvudtaget kunna arrangera någon turnering krävs pengar. När utgifterna för tävlingarna ökade blev det nödvändigt att få in extra medel från såväl privata som offentliga källor. Rogard intensifierade därför sina ansträngningar att få in privata donationer från såväl företag som privatpersoner. För egen del hade Rogard på ett tidigt stadium förbundit sig att tillskjuta 10 000 kronor, i dag motsvarande ca 200 000 kronor, men mer behövde samlas in. Några av tiggarbreven illustrerar att han inte drog sig för att vara framfusig och kanske också en smula fräck i insamlingsmetoderna. Förre förbundsordföranden Erik Olson kunde med viss tvekan ”… trots penningvärdefallet och de rigorösa skatterna” ge en tusenlapp ur egen kassa och en ytterligare tusenlapp från Pripp & Lyckholm där han satt som VD. Huruvida det spelade roll att statsrådet, handelsminister Axel Gjöres, hade varit en god amatörspelare under ungdomsåren är svårt att veta. Men den uppvaktning av regeringen, vilken inkluderade statsminister Erlander, som ägde rum renderade lotterimedel till ett belopp av 15 000 kronor till Sveriges Schackförbund. Rogard var mån om att få med spelare från USA, då detta skulle öka intresset men också bety” Ett mantra som Rogard ofta använde i såväl högtidstal som artiklar som i korrespondens var att schacket inte var – eller skulle vara – politiskt. […] Samtidigt drev han också linjen att schacket kunde, och borde, bidra till att reducera motsättningarna mellan stormakterna under det kalla kriget. delsen för världsschackförbundet och dess turneringar. Han hade såväl i turneringsboken som i anföranden under tävlingen betonat att verksamheten syftade till att stå i ”det internationella samförståndets tjänst” och ”befrämja internationell förbrödring”. Intentionerna var att bygga vidare på de landskamper som nyligen hade spelats mellan USA och Sovjetunionen (1945 och 1946), också under det mer konfrontativa världsläge som rådde 1948. Så sent som i mitten av juni gjorde Rogard ett sista – misslyckat – försök att få med någon av de amerikanska spelarna eftersom deras ”… uteblivande skulle beröva tävlingen en stor del av dess intresse och betydelse för det framtida samarbetet inom FIDE:s ram”. Kalla kriget kastar sina skuggor över schacket När Rogard tillträdde som president i världsschackförbundet 1949 tog han över en organisation som varit slumrande och som hade en ytterst begränsad verksamhet och därigenom inga egentliga verktyg för att forma och utveckla schacket. Det som färgade och i viss mån formade hans era som president (1949–1970) var det kalla kriget. Schacket kunde bygga broar mellan länder och utgöra en arena för vänskapligt utbyte, men spelet kunde också vara ett verktyg för att utöva kulturellt och på sikt också politiskt inflytande. Ny forskning pekar på hur inte minst Sovjetunionen nyttjade schacket som en politisk spjutspets och som ett medel i utrikespolitiken. När schacket utnyttjades i propagandan var det ett uttryck för så kallad ”mjuk makt” – alltså maktutövning som baseras på attraktiviteten i ett lands resurser i form av ideologiska ideal, politik och – som i detta fall – kultur. Ett mantra som Rogard ofta använde i såväl högtidstal och artiklar som i korrespondens var att schacket inte var – eller skulle vara – politiskt. Schacket skulle stå fritt från politiken, alternativt vara strikt neutralt. Samtidigt drev han också linjen att schacket kunde, och borde, bidra till att reducera motsättningarna mellan stormakterna under det kalla kriget. ADVOKATEN #4 2023 När Folke Rogard intog sin position som världsschackets president var relationerna mellan öst och väst som mest djupfrusna, och det präglade också det schackliga utbytet. Att överhuvudtaget få till stånd turneringar där spelare från alla olika medlemsländer skulle delta visade sig vara en grannlaga uppgift. Första gången som schackvärlden skulle samlas till en ny olympiad efter världskriget var i Dubrovnik i Jugoslavien 1950. USA anmälde snabbt sitt intresse för att delta. Problemet där var att det amerikanska förbundet låg i luven på elitspelarna som hade skapat en egen organisation – vilken i sin tur ville bli medlem av världsschackförbundet. Rogard fick göra en blixtutryckning för att lappa ihop sprickorna i det amerikanska schacket och med hela sin retoriska kraft övertyga förbundsledningen att tillåta de egna spelarna att tävla i olympiaden och övertyga utbrytarna att inte bilda ett eget förbund. Aktionen lyckades och USA ställde ett lag på benen i Dubrovnik trots det interna gruffet. Nästa huvudbry gällde Sovjetunionens deltagande, och här var problemet att turneringen spelades i Jugoslavien som ju visserligen var ett kommunistiskt land – men sedan 1948 rådde en konflikt mellan Stalin och Tito som också fortplantade sig till schackvärlden. Sovjetunionen avslutade abrupt det schackliga utbytet med det före detta broderlandet och gav först inget och sedan ett nekande svar på jugoslavernas inbjudan till schack-OS. Rogard vädjade till de sovjetiska schackledarna i flera brev att inte riskera samarbetet i världsschackförbundet, men förgäves. Nästa stora turnering i världsschackförbundets regi var en så kalllad kandidatturnering, där en utmanare till VM-titeln skulle utses. Initialt skulle Buenos Aires ha varit ett mer attraktivt val för tävlingen, inte minst eftersom de villkor som Argentina utlovade var mer ekonomiskt generösa än vad Ungern kunde sträcka sig till. Problemet var bara att Sovjetunionens schacknomenklatura då markerade att deras deltagare – eventuellt – inte tänkte komma till spel, och det var ett argument