Nöjesnytt Växjö 1
Claes Malmberg är inte direkt de subtila uttrycke
ns mästare, men han har en bredd och rutin som få andra svenska komiker kan mäta sig med. I höst ger han sig ut på vägarna igen med sin nya Best of-föreställning Malmberg, med stopp i Växjö Konserthus den 16 november. C laes Malmberg började sin ståuppkarriär när många av genrens idag största stjärnor inte ens var påtänkta. På 80-talet varvade han sina enmansföreställningar med inhopp på diverse teatrar i hemstaden Göteborg, och när SUCK – Stand Up Comedy-Klubben startade 1988 var han redan föreningens mest rutinerade medlem. När han uppfann den lika osannolike som odräglige figuren Ronny Jönsson, och tog in honom i de svenska TV-sofforna, slog han igenom på allvar – men det var en framgång som, med hans egna ord, slutade i konkurs, kollaps och katastrof. Claes Malmberg har aldrig hymlat om någonting, vare sig professionellt eller privat, och hans liv har varit kantat av både knarkskandaler och pengabekymmer. Trots detta har han alltid landat på fötterna, och efter att ha hittat sin plats i livet genom buddhismen har han också, sakta men säkert byggt upp en solid karriär, som nu innefattar en mängd TV-serier, långfilmer, mer eller mindre ”seriösa” teaterroller och på senare år några sejourer som musikalstjärna. Att kalla honom folkkär är kanske att ta i, därtill är han alltför oförutsägbar och kompromisslös, men de flesta anser nog ändå att Claes Malmberg är en ganska kul snubbe. Efter tre bejublade soloshower ger sig Claes i höst ut på vägarna med en ”best of”-föreställning, men den titeln kanske inte är en helt korrekt beskrivning, berättar han på telefon på Nöjesnytt. –Det är mer en ”best of” av de här tre senaste turnéerna, som gått väldigt bra. Jag kände att jag ville göra en turné till och att jag hade så mycket bra material att jag kunde blanda det, men med inslag av en hel del nytt också. Det blir som en samlingsplatta med några nya låtar på, skulle man kunna säga. Annars brukar man ju säga att skämt bara är roliga en gång, håller du inte med? –Då gäller det ju att man kommer ihåg dem också, hehe. Det jag menar är att man kan använda sig av samma skämt, men lägga in dem i en ny kontext och med annan utgångspunkt. Och vissa skämt kan man utveckla till hela nummer, så det finns oändliga möjligheter. Det blir ingen klassisk best of-föreställning, jag har inte så många nummer av den typen i och med att jag improviserar så mycket. Jag utgår från gamla grejer, 12 | nöjesnytt men vart det sedan tar vägen, det vet jag inte riktigt. När vi är färdiga med den här föreställningen kommer det säkert att bli som med de andra; det är en föreställning när man börjar och en helt annan när man slutar. Jag kommer knappt ihåg vad jag gjort innan dess och jag är ärligt talat inte intresserad av att blicka bakåt. Egentligen är det inte så märkvärdigt; jag ska uppträda inför en publik och få dem att skratta och så kör jag några låtar. Mycket handlar om stundens ingivelse. Det är nog en reaktion mot allt det andra jag gör i teatersammanhang där allt är så uppstyrt och inrutat. Det här gör jag lika mycket för min egen skull som för publikens. Så man ska inte tolka detta ett avstamp mot något nytt? –Nej, det är det inte. De som har sett mig förut kommer att känna igen mig. Jag har ju ett speciellt sätt att jobba på och de som gillar det kommer att gilla det här. Mina föreställningar består oftast av några rubriker på ett A4-papper och sen åker jag. Jag har stolpar eller öar jag går mellan, men däremellan är det improvisation. Det är en konstform som jag uppskattar och tycker är rolig och är förhållandevis bra på. Och jag är ganska ensam om det. Det är kul att balansera på slak lina. Har du alltid jobbat med improvisation eller är det något som växt fram i takt med att du blivit säkrare i ditt uttryck? –Jag har alltid tyckt om det, men i början hade jag inte nog med självförtroende för att våga göra det. Det var också därför jag skapade Ronny Jönsson en gång i tiden för att flytta det från mig själv till en karaktär med givna förutsättningar, hur den personen är och beter sig. Ronny Jönsson var ju lite teater i improvisationen och det är ju ett säkrare sätt för en själv att ta sig fram. Men ju mer tiden har gått har jag blivit säkrare och behöver inte längre en karaktär för att improvisera bakom, så att säga. Jag gör det utifrån mina egna utgångspunkter. Hela livet är en utbildning. Sedan roliga timmen när jag improviserade och fick folk att skratta har jag älskat den formen av underhållning. Det roliga är att hålla sig till ett ämne och improvisera runt det. Det är som en musikalisk improvisation; när musiker improviserar byter de ju inte låt, de har ett tema som de håller sig till, man har en låt eller melodi som avstamp. Jazzhumor, alltså? –Det skulle man faktiskt kunna säga. Det finaste betyg jag fått av någon är från en musiker som sa ”när du improviserar verbalt är det som att lyssna på ett solo av Charlie Parker” (legendarisk jazzsaxofonist. Reds. Anm.) Bättre blir det knappast. Sedan blir det ju inte lika bra varje gång, men det ligger lite i sakens natur. Musiken har tagit större och större plats i dina föreställningar med åren. –Musik är otroligt viktigt för mig och musik och komedi är mer närbesläktat än vad många tror. Det handlar om timing, rytm och frasering och inte minst improvisation då. Musikerna gör så mycket mer i en föreställning än att bara spela, bara genom att vara där och hjälpa en hålla koncentrationen. Musiker är också bra på att släppa intellektet och bara gå på groovet och det har jag väldigt mycket nytta av när det gäller att utveckla föreställningarna. Egentligen uppskattar jag mer att samtala med musiker än att samtala med skådespelare, om jag ska vara ärlig. Och komiker finns det oftast ingen anledning att prata med alls. Jasså, varför då? –För att väldigt få komiker, det finns givetvis undantag, har samma kunskap om timing som musiker har. När begreppet ”smart humor” kom innebar det ett sätt att tänka sig humor och jag tycker att många komiker idag står och tänker. Då blir det aldrig riktigt roligt, utan väldigt koncentrerat, eftersom det är intellektet man lutar sig mot. Intellektet kan man använda som ett arbetsredskap, men sen måste man kunna hantverket så bra att man slänger det över axeln, så att publiken inte upplever det. Det är som att trollkarlen visar var kaninen kommer ifrån. Det handlar om att få det svåra att se enkelt ut. I TEXT: OLA KARLSSON