Årebladet vecka 19-22 1
LISA ÖBERG TRÄFFAR: NIKLAS HOLMEDAHL, FJÄLLRÄDDAR
E TEXT & BILD: LISA ÖBERG, OLDTJIKKO PHOTO ART & SCIENCE När olyckan är framme, ja då är de också snart framme. Lugna, trygga och med all kunskap som krävs för att ta hand om skadade, chockade och kanske nerkylda fjällfarare. Niklas Holmedahl i Storlien är en av fjällräddningens ständigt beredda medarbetare. Jag träffar Niklas en förmiddag i början av maj, en dag med någon decimeter nysnö – ett sedvanligt väderbakslag i våra trakter. Vi träffas i Fjäll-lien (Storlien), där han jobbar till vardags. Eller, rättare sagt, ett av de ställen han jobbar på. Anledningen till att vi träffas är att han är en av våra fjällräddare. De flesta fjällräddare är även med i brandkåren/ räddningtjänsten, det hör som till, säger Niklas, som dock själv slutade 2019, efter 26 år som brandman. Hans hjärta klappar emellertid fortfarande för brandkåren. Niklas har varit med i fjällräddningen sedan mitten av 1990-talet och är en av totalt 24 som ingår i Enhet Sylarna. Majoriteten är män, faktiskt ingår i dagsläget endast en kvinna. Något han hoppas kan komma att förändras. Men varför är det så, undrar jag? Är det för att kvinnor tror att det är alltför fysiskt hårt? – Även om fjällräddningsuppdragen många gånger är tuffa och krävande, så är man aldrig ensam. Det är ett lagarbete, betonar Niklas. Så det beror nog snarare på att fler män än kvinnor blir kvar i glesbygden. Sylarna är en av de enheter som har flest larm i hela fjällkedjan. Orsaken till det, menar Niklas, är Jämtlandstriangeln som alla ska genomföra, 8 vare sig man är redo för det eller ej. Och, vädervarningarna struntar man blankt i. – Det vill säga, många lyssnar och anpassar sig, men de som verkligen skulle behöva ta in det, de skiter fullständigt i alla varningar, säger Niklas. Antalet människor som rör sig i fjällen behöver dock inte avspeglas i antalet larm. Den här vintern, som det har varit så mycket folk i ”våra” fjäll, har det varit väldigt lugnt för fjällräddningen. Det mest spektakulära var nog den insats som i början av april genomfördes för att rädda en man som fallit 40 meter utför Syltoppen och som mirakulöst klarade sig undan allvarliga skador. – De flesta har faktiskt tur, säger Niklas. Märkligt nog. Han nämner en annan händelse där en person störtade 100 meter, med ett nyckelbensbrott som enda skada. Och en annan incident där en MÖP (Militäriskt Överintresserad Person) som fick för sig att upprepa karolinermarschen på egen hand, i januari 2019. Han räddades till livet av fjällräddningen, trots att han inte ville bli räddad och trots att han inte visste var han befann sig, fast han trodde sig veta det. – Får ni många onödiga larm, från människor som ”bara” är lite trötta? vill jag veta, för ibland hör man ju talas om sådant. – Det händer, menar Niklas, men väldigt sällan. Allra flest ”onödiga” eller icke akuta larm torde ske i storstäderna, där ensamma, och kanske psykiskt sjuka, mest behöver någon att prata med. Den typen av larm slipper vi. I mina ögon är både fjällräddning och räddningstjänstpersonalen hjältar, men Niklas vill absolut inte bli te. kallad Han hjälmenar att de bara gör sitt jobb, att hjälpa människor i nöd. – Det är i alla fall inte för pengarnas skull, säger han och skrattar. Och jag känner att vi lugnt kan fortsätta vistas i fjällen, när sådana som Niklas finns. BILDER: Vänster: Niklas omgiven av sina tjusiga Hedmorahöns. Höger: Med den här tar man sig fram överallt, säger Niklas. Cirklar: Niklas letar fram den här bilden (i sin mobiltelefon) från den dramatiska räddningsinsatsen i Sylarna, med synnerligen tursam utgång för den drabbade. ÅREBLADET • VECKA 19-22 • TORSDAG 12 MAJ - TORSDAG 2 JUNI 2022