MIN HUND F yra ljuvliga små grå nallebjörnarp kra
vlar omkring i köket. – Vi bor i en hundgård, säger Ingela Ahlstedt och skrattar till. Förutom valparna bor också deras mamma, Aska, styvmormor Smilla och de två taxarna GW (vars pappa ägs av just Leif GW) och Aja tillsammans med Björn och Ingela på torpet Lillaryd från mitten av 1800-talet. – Det här är första kullen och jag har ansökt om kennelnamnet Lillaryd, säger Björn. Mamma att föra sådana linjer vidare måste man nog ta den. – Och jag måste vara realist, jag pallar kanske en hund till, sen måste jag trappa ner, säger Björn och tänker att tikvalpen de ska behålla, Embla, kan bli en bra anmoder till kommande ledhundslinjer. ”JaktAska är två år och den hund som plockat hem högst poäng på ett ledhundsprov i Sverige, 96 poäng (det gjorde hon när hon var ett år och två veckor). Valparnas pappa, Smalmyras S-M Ask, kommer från Norge och är den enda hund som uppnått fullt pott, 100 p på ett ledhundsprov i. Får man en chans Björn fick sin första hund redan som tioåring. För att han skulle skärpa sig i skolan. Det var en tax som var döpt till Kul men formen bygger på en enorm som kallades Kasper. – Det var en riktig fågelhund, säger Björn och förklarar leende: – Han var relation med hunden!” en mästare på att stjäla höns och hade en enorm förmåga att hitta bästa värphönan varje gång, det var i alla fall den som vi fick betala för. Efter Kasper följde flera hundar, cockerspanieln Zorro, dvärgpudeln Sussie och mellanpudeln Zeke. – Men på den tiden ”hade jag bara hund” och lärde dem bara dumheter. Efter en något kringflackande tillvaro landade Björn slutligen på Visingsö där han fått sitt första lärarjobb – han hade lovat sig själv att aldrig sätta sin fot i en skola igen, men svek det löftet när han insåg att lärare hade långa sommarlov. På Visingsö fanns också Ingela som var en riktig hundtjej. – Vår gemensamma hundhistoria började med en artikel i Expressen 1980. ”Vem vill ha en tam vildhund” löd rubriken i artikeln. Hunden var en dingo som fastnat i tullen och riskerade avlivning. Björn ringde och de fick åka till Vallentuna för att träffa hunden. Enligt personalen var det hunden själv som valde. – Men antagligen var det för att vi precis köpt det här stället och skulle flytta hit, tror han. Dingon var döpt till Schejken. – Det var den klokaste hund jag haft. Han var rädd för allt nytt, men om man visade honom vad det handlade om, då var det ingenting. Det var han som väckte mitt intresse för dressyr. Tyvärr kunde de inte behålla 136