MIN JAKT En otippad jägare Linn Nilsson Gräsberg
är en artonårig tjej som lika gärna sippar en latte på Stureplan som fjällvandrar sju mil på tre dagar eller tar ut farfar Martins hagelbössa på en tur i skogen. Linn plockar ner en pokal märkt ”Nittorp-Hulared Lagtävlan”. Det är farfars. – Han hade många pokaler, säger hon och ler. Familjen Nilsson från Nittorp i Västergötland har alltid jagat. När Linn var liten och bodde i Stockholm med sina föräldrar var älgjaktsveckan hemma i Nittorp en given tradition. – Och det sägs att när min pappa föddes gick farfar in till min faster och sa ”Marita, du har fått en lillebror, jag går och jagar”, berättar Linn vidare. Den där lillebrodern, det var alltså pappa Niklas, den ende av farfar Martins sex barn som visade något intresse för det där med jakten och den som fick ärva gevären. Men Linn själv var ganska ointresserad av det där med jakt när hon var liten. Däremot gillade hon djur och natur, ett arv från mor och morfar. – Jag var nog lite av en naturmupp, säger hon och berättar om hur hon som två-treåring läxade upp sin faster när de var ute på promenad. ”Titta Linn, en pippi”, sa faster. ”Det är ingen pippi, det är en duva”, löd det trumpna svaret. Just idag bär Linn en moderiktigt oversize grå klänning och fräsch make up. Inte direkt sinnebilden för en jägare. Hon läser tredje årets >> 93