Kanalen 1
Åkersberga kanalen nr 46 • vecka 46 • tisdag 11 n
ovember • 2014 sport & fritid 23 Ironman är en triathlontävling som täcker 3,86 km simning (2,4 miles), 180,2 km cykling och 42 195 m löpning (ett maraton). För ett par veckor sedan stod Sussi Lorinder på startlinjen till Ironman World Championship på Kona, Hawaii. Tävlingen på Hawaii var extremt tuff, 180,2 km cykling i orkan skulle kunna knäcka vem som helst. Foto: privAt Starka Sussi är en Ironman I januari 2013 var tvåbarnsmamman och fotografen Sussi Lorinder på Fuerteventura med Svenska Triathlon Förbundet för att göra ett reportage. Då bestämde hon sig för att göra en Ironman i framtiden. När hon kom hem hade hennes redaktör anmält henne till Ironman Kalmar 2013. – Jag hade inte ens en cykel och jag kunde inte crawla. Plötsligt hade jag sju månader på mig att förbereda mig för en av världens tuffaste tävlingar, säger Sussi Lorinder. Ironman är ett kraftprov. – Jag har aldrig varit så nervös i mitt liv som när jag åkte till min första Ironman i Kalmar på sensommaren 2013. Simningen var jag livrädd för. Jag hade tränat i Drängsjön och i Söra simhall och lärt mig crawla först i juni-13. När det var dags för tävling spottade jag blod då jag fick en armbåge i ansiktet under simningen och ville bryta. Träningskompisarna och Calle Brümmer, min tränare, peppade mig så att jag fick ny energi. Barnen hade ritat små teckningar I årets Ironman Kalmar var Sussi magsjuk och har stora minnesluckor av tävlingen. Men då det var kvaltävling till VM på Hawaii fanns alternativet att bryta över huvudtaget inte. För ett par veckor sedan stod hon på startlinjen till Ironman World Championship på Kona, Hawaii. Med på resan fanns maken Erik och deras båda söner. – På Hawaii var det de värsta förhållandena de någonsin haft i tävlingens historia. Det blåste sådan orkan att en del tävlande blåste av vägen med cykeln. Jag fick mota bort de negativa tankarna. Jag tänkte att om jag ler lurar jag kroppen att det är roligt, men jag grät samtidigt som jag log för jag var så rädd. Jag hade små lappar fästa vid cykeln som en strategi att orka mentalt när det var tufft. Bland annat hade mina barn ritat små teckningar som jag fick kraft utav. Tävlingen gick mitt i natten svensk tid och jag visste att mina vänner hemma följde live- streamingen och jag ville inte svika kompisarna som supportat mig. Belöningen kom vid mållinjen – När jag gick i mål bubblade magen av lycka. På upploppet skrek publiken: ”Du är en Ironman”. Den känslan är obeskrivbar. Hur långt kan man tänja gränserna? - Ja den frågan är så spännande. I januari för två år sedan trodde jag inte att det var möjligt att göra en Ironman. Vi har alla en inneboenNamn: Sussi Lorinder Född: 1971 Bor: Österskär Uppvuxen i: Jönköping Familj: Maken Erik. Två barn; Wilfred 8,5 år, Benjamin 4,5 år Yrke: Fotograf Träningsbakgrund: Hobbylöpare (medeldistansare som ung) Jujutsu Aktuell i tävlingssammanhang: Kalmar Ironman, Hawaii Kona, Ironman de potential som vi inte utnyttjar. Säg till mig att det inte går. Då jag klarar det. En del kysser marken vid målgången. Det är nästan en religiös upplevelse. Det finns en nunna, som är 84 år, som har tävlat i Ironman på Hawaii i tjugo år i rad. Där finns en dimension på det hela. Hon är galet häftig! Jag kan köra några år till med tanke på att jag bara är 43 år. Hur hinner du med eget företag, familj och träning? – Jag har aldrig ägnat mig åt tidsfördriv som TV eller hänga på Facebook. Jag springer när jag skjutsat mina barn till deras träning till exempel. Jag har eget företag och jobbar hemifrån och har ingen restid. När hon var yngre var hon medeldistansare. Sedan tog andra intressen över i tonåren. – Jag har alltid sprungit som en slags meditation. Det är här-och- nu, ena foten framför den andra, säger Sussi. En livskris förde in Sussi på marathon 1998. – Jag hade pluggat i sex år till arkeolog i Uppsala. Men jag ville egentligen fotografera. Mina kompisar gjorde karriär och var högpresterande. Jag var 27 år och vilsen. I samma veva som jag anmälde mig till att springa marathon fick jag ett jobb som fotografassistent. Jag ville följa hjärtat och välja löpningen och fotograferingen. Sussi fick en stressfraktur inför sitt fjärde marathon. En läkare sade att hon aldrig mer skulle kunna springa. Hon trodde på läkarens ord och hade ett uppehåll från löpningen i sju år. – Under uppehållet fick jag kontakt med jiujitsu och den träningen passade mig perfekt. Inom jiujitsun träffade jag även min man. Han var min instruktör. Min frånvaro från löpningen ledde till något mycket positivt, ler hon. Att hon började springa igen var också slumpartat. – Jag gick hos en karriärcoach som ville att vi skulle skriva en lista på tio saker vi ville göra och då kom jag på att jag ville springa igen. Coachen sade: ”Bara spring”. Jag blev sugen på att springa så jag testade. I början sprang jag hemifrån till förskolan och tillbaka, en sträcka på 2 gånger 400 meter. Det gjorde jag varje dag i en vecka och sedan ökade jag sträckan succesivt och jag kände aldrig av skadan mer. Målet nu är att springa ännu längre, så kallade ultramarathon. Till lucia arrangeras en tävling från Domarudden till Vaxholm och tillbaka, Blåfrusen Ultramarathon. – Jag fick en fråga från en kille i klubben, Norra Stockholm Endurance, om jag skulle springa. Men det finns inga platser kvar. Jag hoppas att kunna få en plats om någon avbokar, säger Sussi. Maria Ehrs Skånsta Ryttare Ridskolan 5 minuter från Åkersberga centrum Vill du veta mer? Kontakta Ann Borglund, Tel: 070-628 98 28 info@skanstaryttare.se www.skanstaryttare.se