Nolltretton 1
Abramis Brama Tusen år Svartanatt Starry Eagle Ey
e I över tjugo år har Abramis Brama nu lirat sin proggiga hårdrock, och även om en del medlemmar bytts ut på vägen så lyckas bandet hålla fast vid sin stil. Deras konsekvens är en styrka men också en svaghet då mycket tenderar att låta likadant. De är ett stabilt band som håller en hög lägstanivå men ibland önskar jag att de skulle vilja ta ut svängarna lite och göra något som utmanar de gamla fansen och potentiellt lockar till sig nya. Med rötterna i det skäggiga 70-talet för de vidare arvet från band som November och Black Sabbath, och mixar proggrock, hårdrock, stonerrock och folktoner. Ett klart plus är såklart att de gör det på svenska, och precis som med genrekollegorna i Dungen har det visat sig funka även utomlands. Nya plattan "Tusen år" är den sjunde i ordningen och följer upp albumet "Enkel biljett" från 2014. Fansen lär bli nöjda, för det låter exakt så som man förväntar sig att en Abramis Brama-skiva ska låta. Riffigt, flummigt och tight. Allt sitter som det ska. Man känner omedelbart igen takterna, fraseringen och låtbyggandet. Och det är det man kan invända mot, för även om "Tusen år" är en bra skiva så har vi hört det förut. (TP) Skivan släpps 20/4 Det har snart gått två år sedan det Gävlebördiga bandet debuterade med sitt självbetitlade förstlingsverk, och nu är uppföljaren "Starry Eagle Eye" här. Då som nu släpps skivan på Linköpingsbolaget The Sign Records som har en fäbless för denna typ av 70-talsrock. Där debutalbumet visade upp ett lovande men inte riktigt färdigt band låter uppföljaren däremot som ett band som hållit på en evighet och verkligen hittat sin stil. Här finns ingen tvekan om vad bandet vill, och dessutom har produktionen hoppat upp ett snäpp, så jag tror att bandet både kommer tilltala de gamla fansen och även hitta en hel del nya. Grunden i musiken ligger i klassisk rock från slutet av 60-talet och början av 70-talet, typ Led Zeppelin och kanske även Roky Erickson, med adderar även nyare element, typ Graveyard och ibland lite Imperial State Electric. Debuten kändes lite brötigare och hade mer garagekänsla men här på uppföljaren tycker jag att Svartanatt blivit poppigare, vilket i min bok är något positivt. Stillastående marsch på stället och jobbiga riff har aldrig varit min melodi, så även om jag inte skriker rakt ut av lycka tycker jag "Starry Eagle Eye" är ett klart kliv framåt och fortsätter Svartanatt i den riktningen kan de bli riktigt intressanta framöver. (TP) Slowgold Mörkare För den som aldrig hört Slowgold, eller Amanda Werne som hon kallar sig till vardags kan det vara förvirrande att försöka lista ut hur musiken låter. Slowgold har beskrivits som såväl singer/songwriter som pop och prärierock. Dessutom är det oklart om Slowgold är Wernes alias eller om det är ett band som även består av musikerna Johannes Mattsson och Erik Berntsson. Werne har samarbetat med såväl Pelle Ossler som Freddie Wadling och faktum är att hennes musik låter ungefär som en mix av de två. En slags finstämd indierock som både är smekande och sträv. Lättlyssnad och utmanande på samma gång. Stämningsfull, attackerande, deppig och varm allt i ett. "Mörkare" är femte albumet sedan starten för sex år sedan och titeln är en utmärkt innehållsförteckning, för det är en mörkare skiva än den mer drömska "Drömmar" som kom ifjol. Mjuka gitarrtoner svävar omkring i en mystisk och melankolisk Twin Peaks-atmosfär. Det är måhända inte musik som passar alla, men jag vågar påstå att den faktiskt passar fler än man kan tro. Och vissa passar den förmodligen så bra att de baserar sin tillvaro kring den, det är liksom sån musik som Slowgold gör. (TP) Anette Abrahamsson Maria Finn I never promised You a rose garden 8/3-18/4 Lina Hashim Foto 15/3-25/4 Tracey Thorn Record Familjen Kom Här har jag gått runt i alla år och trott att jag gillar Tracey Thorn, så döm om min förvåning när jag inför denna skivrecension inser att så icke alls är fallet. Tracey Thorn, ja det var ju hon som tillsammans med Ben Watt utgjorde den brittiska duon Everything But the Girl mellan 1982 och 2000. De senaste tio åren har hon gått solo och släppt tre plattor under eget namn. Everything But the Girl var ju ett trevligt band tänker jag och sätter mig för att börja lyssna in mig på gruppens låtar för att friska upp minnet till recensionen av "Record". Det har gått så länge sedan jag senast lyssnade på bandet att jag glömt hur de lät. Och när jag trycker play inser jag snabbt två saker - Everything But the Girl var ett ganska trist band och de låter inte alls som jag minns dem. Men Tracey Thorn som soloartist gillar jag i alla fall, tänker jag innan jag drabbas av nästa insikt: jag har läst en hel del om Tracey Thorn men jag i ärlighetens namn knappt lyssnat på henne. Det visar sig att hon numera spelar en slags elektronisk pop, vilket inte alls är vad jag förväntat mig. Det snurrar i skallen. Musiken låter mycket bättre än jag trodde, melodierna är bedårande och det finns en tilltalande mix av att både vara mogen och modern. Chocken gör säkert sitt, men nu kan jag slå fast att jag återigen gillar Tracey Thorn. Och denna gång är det på riktigt. (TP) Mest malplacerad artist i TV 4:s "Så mycket bättre"? Tja, vissa skulle nog hävda att Johan T Karlsson, alias Familjen, tar hem titeln. Det var 2014 och det är först nu han verkar ha hämtat sig från upplevelsen och fått ut en ny skiva. Det senaste egna albumet kom så långt tillbaka som 2012 och fansen är nog glada att få lite nya Familjenlåtar istället för att han ska göra covers på andra artister eller agera låtskrivare till exempelvis Tove Styrke. "Kom" instrumentalt och ödesmättat innehåller nio friska, fräscha spår, varav ett intro respektive outro. Musikaliskt handlar det fortfarande om en slags elektropop även om dansgolvsambitionerna ofta är nedtonade till förmån för ett dystrare och allvarligare sound, vilket går hand i hand med texterna som är mer politiska än tidigare. Vad jag kan höra så handlar i princip alla låtar om de senaste årens stora politiska frågor, såsom SD, flyktingar, feminism och rädsla. Men mitt i allt mörker finns det också en hel del fina popmelodier som är en ren njutning att lyssna på. (TP) Editors Violence Editors har sedan starten jämnförts med Coldplay och U2. Jämförelsen är rimlig då bandet verkligen levererar stor melodiös stadiumrock. Dessutom så påminner bandets sångare Tom Smith inte så lite om Chris Martin i Coldplay, kanske inte utseende- och röstmässigt utan snarare mer på det sätt som låtarna framförs. Att Coldplay är okrönta kungar i denna genre är det inget snacka om och även om Editors har gjort en del bra plattor har de alltid fått stå lite i skymundan av de mer etablerade banden. På nya ”Violence” verkar man därför jobbat med att få till en liten förändring av soundet. Och visst, det låter aningen annorlunda jämfört med förra utgåvan ”In Dream” från 2015. Det är lite skitigare, lite mer dans och en hel del elektroniska instrument, men fundamentet finns alltjämt kvar d v s storslagna låtar med mycket melodi. Kombinationen är faktiskt riktigt lyckad. Tycker att bandet gjort en riktigt bra och varierad skiva utan att göra avkall på sitt sound eller kvaliteten på låtarna. Bäst är ”Violence”, ”Magazine” och storslagna ”Nothingness”. Arenarock må vara utskälld och hånad emellanåt... men just idag, och i synnerhet med Editors nya ”Violence” så funkar det hur bra som helst! (JL) NOLLTRETTON 49 Caroline Färnström Bilder 22/3-2/5