Läs- och litteraturfrämjande, Bidrag och utvecklin
g 1
SOCIALA OCH INTIMA LÄSAKTER Vad är läsfrämjande?
”Hör jag ordet läsfrämjande en gång till kommer jag att kräkas” sa bibliotekarien och skribenten Jenny Lindh på ett seminarium som Kulturrådet arrangerade på bokoch biblioteksmässan i Göteborg för ett par år sedan. Läsfrämjande fungerar i vissa fall som en slentrianmässig term i läs- och litteratursammanhang där läsaren och läsakten på olika sätt står i centrum, i syfte att legitimera verksamhetens trovärdighet och ambitioner. Begreppet läsfrämjande är mångtydigt, och används i en rad olika sammanhang, med skiftande syften. Så vad är egentligen läsfrämjande? För att förtydliga att Kulturrådets läsfrämjande arbete är en del av kulturpolitiken definieras begreppet i Kulturrådets handlingsprogram för läsfrämjande enligt följande: Läsfrämjande är att: • göra läsare av läskunniga • öppna vägar till litteraturen för den som inte läser • öka tillgången till en mångfald av litteratur på olika språk och i olika format för läsare i alla åldrar • ge fler möjlighet till en konstnärlig upplevelse genom litteratur • ta bort hinder för läsning, bredda en repertoar och stärka läsarens självtillit och läsaridentitet Denna breda definition synliggör vikten av att verka för läsande på flera plan, från såväl lokalt, regionalt som nationellt håll. Att öppna vägar till läsning och att sprida en mångfald av litteratur görs genom såväl omfattande projektsatsningar som enklare arrangemang. Vare sig satsningen innebär metodutveckling för bibliotek, aktivt deltagande i skrivarworkshops eller publika läs- och litteraturfrämjande arrangemang, kan man på en rad olika sätt öppna vägar till litteraturen, ta bort hinder för läsning och bredda en repertoar för läsaren. Läsande förebilder och läsning som social gemenskap har ökat i betydelse för det läsfrämjande arbetet. Läsning innebär ett möte mellan läsare och text där läsaren tolkar texten utifrån egna erfarenheter, referensramar och föreställningsvärldar. I mötet med andra läsare och i en läsargemenskap stärks läsaridentiteten. Samtalen om den gemensamma läsupplevelsen stimulerar och utmanar fantasiförmågan, intellektet och kreativiteten, vilket är egenskaper som läsfrämjare på många olika sätt kan ta vara på och sprida intresse för. Fyra nyckelord för litteraturfrämjande En förutsättning för att kunna finna vägar till litteraturen och etablera ett aktivt läsande är en god tillgång på litteratur. Men det räcker inte med att litteraturen finns tillgänglig på nära håll, den behöver även synliggöras för att den ska nå fram till de läsare som inte orienterar sig vant i litteraturutgivningen, eller har vänner, föräldrar eller andra närstående som gör det. Litteraturen kan exempelvis synliggöras i form av samtal med engagerade medläsare, i författarsamtal, i skyltfönster, kort sagt att böckerna finns tillgängliga och används aktivt, vilket sker inte minst på bibliotek och hos bokhandlare. Viktiga exempel på andra litteraturförmedlare som bidrar aktivt till att främja litteraturintresse är lärare och kritiker. Lärarens roll och betydelse i sammanhanget behandlas inte i denna rapport, då Kulturrådets uppdrag för läs- och litteraturfrämjande ligger utanför skolundervisningen. För utförliga diskussioner av lärarens roll och uppdrag som läs- och litteraturfrämjare hänvisas istället till Magnus Perssons bok Varför läsa litteratur? samt Skolverkets rapport Vad händer med läsningen? En kunskapsöversikt om läsundervisningen i Sverige 1995–2007. Det finns däremot anledning att titta närmare på kritikerns roll i detta sammanhang. Skribenten Carl-Johan Malmberg menar i en SvD-krönika att kritikerns främsta uppgift är att utpeka, påminna, välja och vägleda. Det kan göras genom att framhålla det värdefulla i dagsaktuella nyutkomna böcker men även genom att påminna om klassiker och bortglömd litteratur. Att välja vad som är viktigt i bokfloden och ange varför, skriver Malmberg, det måste kritikern kunna svara på. Att utpeka, påminna, välja, vägleda – dessa litteraturförmedlande handlingar behöver inte begränsas till kritikerns uppdrag. De kan även sägas fungera som nyckelord för hur litteratur synliggörs över hela främjandefältet – vare sig det handlar om lärare, bibliotekarier, kritiker, bokhandlare, författare. Ur den breda och snabbt strömmande bokfloden behöver enskildheter fångas upp samt vägledningsinsatser som i sin tur kan öppna upp för möten med andra besläktade böcker och texter. Utifrån dessa fyra nyckelord är det möjligt att tillämpa en långsiktig inställning till hur intresse och engagemang för litteratur och läsande kan byggas. I en tid då den lokala bokhandelsnäringen är ytterst begränsad, och kritiken i dagspress och andra medier blir allt mer kringskuren, är det särskilt angeläget att litteraturutbudet synliggörs fullt ut för den läsande allmän6