Advokaten 1
PRAKTISK JURIDIK » DET FINNS MASSOR AV SÄTT ATT K
OMMUNICERA LEVANDE PÅ I DEN PROFESSIONELLA TALARSITUATIONEN. VARJE TALARE HAR POTENTIAL FÖR ETT LEVANDE TILLTAL. DOCK, KONVENTION OCH KULTUR SÄTTER OFTA KÄPPAR I HJULET. Dock, om vi blir medvetna om de mekanismer som påverkar tonfall, melodi och uttryck, ja då kan vi ha ett användbart verktyg för den professionella talarsituationen, en ledstång som hjälper oss att kommunicera muntligt på ett sätt som betydligt höjer den mentala närvarandenivån hos samtliga mottagare i ett rum (till exempel emellanåt halvsovande nämndemän …). ÖVERSPELANDE ADVOKATER? Men vänta nu, ska vi ha en massa överspelande advokater i rättssalen och i andra professionella talarsituationer? Ska vi låta som amerikaner eller engelsmän i diverse TV-serier? Det är klart att vi inte ska det. Beträffande överspel brukar jag lugna dem jag arbetar med genom att säga att jag inte stött på en nordbo där det blivit överspel. Lite raljerande kanske … Men nej, återigen, det handlar om att uppnå tydlighet och ett tilltal som triggar. Detta kräver inte att man spelar över. Låt oss använda en metafor: En gitarr har sina sex strängar men den kan spelas på tusen och åter tusen olika sätt. Spelas den oengagerat och blekt blir det tråkigt och motsatsen till engagerande för lyssnaren. Metaforen passar i hög grad in på muntlig kommunikation. Det finns massor av sätt att kommunicera levande på i den professionella talarsituationen. Varje talare har potential för ett levande tilltal. Dock, konvention och kultur sätter ofta käppar i hjulet. Man kan också se det så här: det går att göra Pippi Långstrump till en extremt tråkig berättelse utan att ändra ett ord – och det går att göra det mest förväntat snustorra ämne hur intressant som helst. Det finns helt enkelt inga tråkiga ämnen, bara tråkigt framförda … INNEHÅLLET DÅ? Tro nu inte att jag, i en kontext där vi vet att det är så oerhört mycket mer än innehållet i sig som rent psykologiskt påverkar hur vi reagerar på, uppfattar, tar emot ett bud50 skap, struntar i den del av retoriken som handlar om hur vi disponerar våra anföranden. Tvärtom. I många fall kan disposition, ordval, retoriska figurer etc. i hög grad påverka ett anförandes utfall. Men även här handlar det om, som det mesta som rör mänskliga förehavanden, psykologi och triggande eller mindre triggande signaler. Och även om vi säger krascha i stället för träffa, ackvisition i stället för inköp eller beröra i stället för tafsa så är det ändå många gånger tonfallet och uttrycket som avgör hur orden ”landar” hos mottagaren. Men dispositionen då? Jo, bland annat borde vi tänka mer på hur vi strukturerar och disponerar det vi ska tala om med pedagogiska förtecken. Är min inledning verkligen den mest relevanta? Åstadkommer den nyfikenhet? Väcker den, på riktigt, intresse? Kommer min inledning att få domstolen eller undervisningssalen att omedelbart lystra? I detta sammanhang är begreppet dramaturgi i hög grad relevant. För dramaturgi påverkar. BERÄTTA INTE VAD DU SKA BERÄTTA (I ALLA FALL INTE DIREKT) Hur kan vi då använda oss medvetet av denna insikt? Låt oss ta inledningen på ett anförande som exempel. Jag vill påstå att anföranden i rättssalen, i undervisningssituationen och andra sammanhang nästan alltid börjar med att vi berättar vad vi ska berätta om. Det kan förstås vara helt ok men det är inte säkert att det skapar maximal uppmärksamhet. Det finns inget mer förväntat än att den som talar berättar vad som komma skall. Ja, domare tycker om struktur och god struktur är bra. Frågan är om tråkig eller förväntad struktur alltid är bra? Missförstå mig nu inte, jag är inte ute efter att nämnden ska ”underhållas”. Jag menar bara att vi utifrån den kunskap som finns i dag beträffande hur mänsklig kommunikation och språk fungerar utöver orden i sig, borde ta till oss denna kunskap mycket mer. Egentligen har det ju länge, förmodligen så länge vi människor funnits till, erfarits ” intuitiv, tyst” kunskap om allt det som påverkar i kommunikation med andra. ”Känslor smittar”, ”det är så roligt att träffa Kalle, man blir så glad”, ”det är alltid lika intressant och spännande på Kajsas föreläsningar, hon fångar och fängslar”. Dagens hjärnforskning befäster sådant som vi kallar för bondförnuft. Dramaturgin i det vi anför är en del av detta. När det gäller inledningen av anföranden skulle vi många gånger kunna kasta mottagaren rakt in i det anförandet handlar om. Typ, ”den 23 januari sent på kvällen, strax efter 23.00, vandrar Kajsa ensam längs landsvägen på väg mot Säffle”, eller varför inte i en plädering inleda med en fråga, utan några som helst inledande fraser: ”Hur är det möjligt att, utan någon som helst insyn från berörda instanser, undanhålla redovisning av ett belopp på sju miljoner kronor?” Alltså, inleda med något som, också rent innehållsmässigt, triggar och åstadkommer förväntan och därmed maximal mental närvaro. ”Ta greppet” direkt. Det här betyder inte att hela förloppet måste anföras i ett enda svep. Nej, inled så att alla omedelbart blir nyfikna. Därefter, långt innan berättelsen är avslutad, kan man avbryta och gå igenom agenda och vad som komma skall. (”Så vad var det egentligen som hände Kajsa den här kvällen? … Vi återkommer till det strax, låt oss först se på …”) Mottagaren är nu engagerad och motiverad för detta samt att få höra fortsättningen på anförandet. Detta är ett klassiskt dramaturgiskt angreppssätt som vi ständigt stöter på i litteratur, i film, i TV-serier med mera. Bra berättande och god pedagogik, oavsett sammanhang, genererar förväntan och nyfikenhet. Ett sätt att åstadkomma detta kan alltså också vara att inleda med frågor. Frågor involverar och ökar förutsättningarna för att engagera mottagarna. VI FÖRSTÅR I BILDER Nu var vi inne på inledningen på ett anförande, och inledningen är alltid ADVOKATEN NR 1 • 2020