Nöjesnytt Helsingborg 1
Det finns inget enkelt sätt att närma sig Ulf Lun
dell, oavsett om man pratar om människan, artisten eller författaren. Men folkets kärlek har han oavsett vad han säger, skriver eller gör. Trots att han egentligen lagt av kommer nationalskalden till Sofiero Slott i Helsingborg den 29 juni. Redan för 30 år sedan, när den första Lundell-biografin Full Fart Genom Evigheten släpptes frågade sig författaren Jens Petersson själv om det verkligen fanns något mer att säga om Ulf Lundell. Måns Ivarsson, legendarisk musikjournalist på Expressen, som 2007 gav ut den tusen sidor långa inofficiella biografin Vill Du Ha Din Frihet Får Du Ta Den, hyser dock ingen tvekan om vilken roll Ulf Lundell har spelat och spelar i det svenska kulturlivet. –Ironiskt nog är han en centralfigur, sa Ivarsson då till Dagens Nyheter. Trots att han hela tiden markerat avstånd och utanförskap så personifierar han på många sätt hela vår samtid och står mitt i centrum. Det är fascinerande. Han är det närmaste vi kommer en svensk Bob Dylan. Visst är parallellerna till Dylan många, men symptomatiskt nog är det ofta närheten och efterapningarna av sina förebilder (Dylan, Neil Young, Bruce Springsteen) som Lundell, inte helt oförtjänt, har fått utstå mest kritik för, även om han själv aldrig hymlat med sin hjältedyrkan. Efter det massiva genombrottet 1983 med albumet Kär Och Galen och framför allt singeln Öppna Landskap, blev Lundell inte bara var mans egendom – han blev utsedd till nationalskald, blev ikoniserad och hyllad bortom sans och vett. Lundell, bångstyrig, tjurig och märkbart obekväm i den rollen fick omedelbart problem med att hantera detta scenario, något som fick stora konsekvenser. Han har alltid haft ett närmast infantilt förhållande till media, först och främst då kvällspressen. Redan från början hade han svårt att ta offentlig kritik och försökte hämnas – inte sällan på ett ganska barnsligt sätt – trots att de skandaler han orsakat otvivelaktigt har varit självförvållade, oavsett om det handlar om fylleturnéer eller det idiotiska, numera legendariska ”har du kissat på dig”-brevet till Karolina Ramqvist. Den alkoholism som inför öppen ridå höll på att förgöra både hans karriär och hans privatliv fick han så småningom om bukt med och på senare år har han faktiskt tinat upp lite på det personliga planet (musikaliskt har Under senare delen av 1990-talet och hela 2000-talet radikaliserades Lundell, precis som hans idoler gjort. Han visade upp en stor rastlöshet och en vilja att aldrig stå still, att till varje pris låta kreativiteten flöda och orden ta plats. Plattorna, turnéerna och böckerna har avlöst varandra i en aldrig sinande ström och även om han inte är i närheten av försäljningssiffrorna från Kär Och Galen eller 1975 års klassiska roman Jack är han, närmare 40 skivor och 15-talet böcker in i karriären på många sätt större och viktigare än någonsin. Men han är fortfarande inte, som Aftonbladets Fredrik Virtanen uttryckt det ”en försäljare av enkla lösningar på komplicerade problem”- I nämnda DN-intervju fick han frågan om det inte finns en risk att man blir den publiken tror att man är och Lundell visade prov på både visdom och självinsikt i sitt svar. –Jo, man får parera det hela tiden. Det finns Lundell-textextremister som överreagerar fullständigt. Om jag gör något de inte gillar så är jag en landsförrädare. Jag hatar de där människorna! Det är ett besynnerligt samspel mellan artist och publik. En del löser det genom att skapa en persona, men jag har alltid varit ”Ulf Lundell som är sig själv”, och han han dock blivit hårdare och mer otillgänglig än någonsin). I en utmärkt intervju i DN, gjord av Sanna Björling och Ingvar Andersson 2005 visade han upp en öppenhjärtig sida och gav bland annat sin syn på sitt eget skapande och förhållandet till media och kritiker. –Jag tror det handlar om ett yttre tryck och ett uppdämt behov av att blåsa ur mig då och då, svarar han på frågan om varför han egentligen skriver. Det kan vara min far, eller min uppväxt. Jag har också dragits med en blygsel sedan jag var barn. Men det är något annat också. Vad vet jag inte, jag har funderat på det. Det finns två saker jag har fått höra i 30 år. Ett – allt jag gör är självbiografiskt och två – jag är en obotlig romantiker. Varför skriver alla det? Enligt mitt sätt att se det är människan romantisk – eller död. lever kvar, men jag har inte så mycket att göra med hoonom. Det finns många sidor av mig som inte ryms i det där. Å ena sidan vill folk att man ska vara som vanligt, å andra sidan ska man förnya sig. Hur man än vänder sig dråsar man ner i myrlejongropen. Meningen var att Ulf Lundells turnerande skulle tagit slut på Göta Lejon i Stockholm på nyårsafton 2015, då han från scenen deklararede att ”det här är vår sista kväll tillsammans”. Men redan i dagboksboken Vardagar från 2017 kommenterade han beslutet så här: "Jag skulle, som sagt, aldrig ha gått ut med: det här är mina sista turnéer, nånsin. Idiotiskt. Åsamkade mej stor möda, stort besvär. Ett slags självmord som lämnade mej levande men tom.” Mycket riktigt gick det tidigare i år ut ett pressmeddelande där Lundell hälsade följande. ”Jag tar mitt ansvar. Vi kan inte ha en så torr och het sommar till. Jag ger mig ut på turné igen sommar 19. Det kommer garanterat att regna. Överallt”. Och där är vi alltså nu. Vilken Lundell vi får se, den hårt rockande eller den finstämde trubaduren, eller kanske en blandning av de båda återstår att se. Men en sak är säker: det finns mycket att se fram emot på Sofiero den 29 juni, oavsett vad man har för förhållande till Ulf Lundell. I TEXT: OLA KARLSSON FOTO: PRESSBILD 18 | nöjesnytt