Nollelva 1
Van Morrison Versatile Vånna Inget Vi tar alla mi
nnen härifrån Trettioåttonde albumet från den buttre Belfastfarbrorn. En imponerande siffra, men så har han ju också hunnit bli 72 år gammal. Och formen verkar det inte vara något fel på. Här visar han att hantverket fortfarande sitter och att svänget är intakt. Att kalla musiken fräsch och modern är knappast med sanningen överensstämmande men Van the Man har väl alltid varit en gubbe och spelar musik som passar hans ålder, så jag tycker nog han levererar vad man kan förvänta sig från honom. Ska man vara ärlig ligger ju storhetstiden 40-50 år bakåt i tiden och här har han gått tillbaka till musiken som inspirerade honom att en gång börja spela, det vill säga jazzen. Han radar upp ett gäng standards från namn som Cole Porter och George och Ira Gershwin, samt några egna låtar. Bland de sexton spåren hittar vi bland annat "I get a kick out of you", "Unchained melody" och " I left my heart in San Fransisco". Bandet är kompetent och musikaliskt låter det utmärkt. Jag har egentligen bara två frågor: behöver vi en skiva till med jazzstandards och behöver vi en skiva till med Van Morrison? (TP) Den finns en svensk musikscen, särskilt i Malmö skulle jag säga, med band som ligger i en gråzon av punk, pop och rock. Det kan vara svårt att sätta en rättvis etikett på dem, men ändå känns deras musikstil helt självklar. I den sfären ingår Vånna Inget som definitivt är ett punkband när det gäller attityd, energi och skrammel men som rent musikaliskt snarare har närmare till popens melodisinne och rockens kraft. Det här är inget nytt utan tvärtom ett klassiskt kännetecken bland svenska band som går tillbaka till åtminstone början av 80-talet och band som tidiga Wilmer X, Docent Död och Tant Strul. Vånna Inget fortsätter den traditionen och efter två studioalbum släpper de nu en liveskiva, tillsammans med en fotobok från sin turné under hösten 2016. För fansen är detta säkert en stor händelse men för oss som befinner oss mer i periferin kring bandet känns det knappast som en omistlig platta. Ljudet är halvkackigt och även om Karolina Engdahls intensitet smittar av sig blir det efter en stund lite likartat och odynamiskt. Däremot blir jag jäkligt sugen på att se Vånna Inget live. (TP) Linnea Henriksson Linnea Henriksson Linnea Henriksson, det låter som tjejen i grannhuset. Eller någon gammal klasskompis man minns från mellanstadiet. Och i mångt och mycket är det precis det som Linnea Henriksson är, en vanlig tjej som kanske gör intryck i det lilla men som känns lite för identitetslös i större sammanhang. Kanske är det därför som jag alltid haft svårt att riktigt gå igång på Linnea Henriksson trots att hon sjunger strålande, har annorlunda texter och har radat upp ett antal riktigt bra låtar. I någon slags objektiv mening är Linnea Henriksson helt okej, till och med bra. Men musik och artisteri kan inte bedömas efter såna kriterier och jag saknar den där x-faktorn som lyfter henne från ordinär till unik. Den är svår att hitta och särskilt i musiken som är en slags genomsnittlig radiopop som hon knappast är ensam om att framföra. "Finurliga" textrader i all ära, men Linnea Henriksson skulle nog behöva hämta inspiration och medarbetare från helt andra håll än hon gjort tidigare. Utmana sig själv, våga testa något nytt. Då skulle hon kunna gå från habil poptjej till något betydligt intressantare. (TP) 2/3 Asta Kask 40 år - NKPG Ny lokal i Linköping! KONSERT& KKONGRESS ARBIS BREDGATAN 54 • NKPG 16/12 The Sounds - NKPG ONSISTORIEGATAN 7 • LKPG 17/3 Trivium, Power Trip & Venom Prison - NKPG Miss Li A woman´s guide to survival Miss Li rivstartade sin karriär för ett drygt decennium sedan med tre album på ett år och fortsatte sedan att hålla ett högt tempo fram till sin medverkan i "Så mycket bättre" 2012. De senaste åren har hon dock legat lite lågt så ett nytt album är efterlängtat av fansen. Men de lär säkert bli förvånade över hennes nya stil. Miss Lis kännetecken har alltid varit den pianobankande kabaré-umpa bumpa-musiken och det finns inte mycket kvar av den på "A woman´s guide to survival". Känslan av jazzklubb, Berlin, dekadens, Tom Waits och stök&bök är som bortblåst och istället har hon närmat sig den vanliga internationella topplistepopen. De nya låtarna skulle lika gärna kunna framföras av artister som Rihanna, Britney Spears och Lady Gaga. Med en stor dos god vilja går det att hitta spår av hennes tidigare stil, åtminstone om man i tanken skalar av allt utanpåverk och bara lyssnar till själva melodierna. Produktionsmässigt låter det dock helt nytt. Reggaetakter, autotune, elektronik, r´n´b-influenser, ja det mesta finns här. Det är förståeligt att Miss Li vill förnya sig men få av oss trodde nog att hon skulle göra det så här mycket. Nya skivan är egentligen inte dålig på något sätt, snarare tvärtom. Det är bara det att den känns så konstig, och inte det minsta Miss Li. (TP) Loreen Ride U2 Songs of experience Ända sedan Eurovisionssegern verkar det som om Loreen har sökt efter sitt sound och någonting att bottna i som artist. Det har bitvis varit rent förvirrande att lyssna på hennes musik och då tänker jag inte bara på melodifestivallåten ”Statments” utan en rad låtar som både varit svåra och förvånansvärt anonyma. Lorine Zineb Nora Talhaoui, som hon egentligen heter, är i grund och botten en grym artist med en superröst - därför är det lite av ett mysterium att hennes karriär inte tagit mer fart än den gjort. Men kanske blir det ändring på det framöver då hennes nya album ”Ride” visar att hon är något på spåren. Skivan är inspelad tillsammans med delar av bandet Amason och producerat tillsammans med Petter Winnberg, Pelle Gunnerfeldt, Fredrik Sonefors och Samuel Starck. Ljudbilden har fått en välbehövlig uppdatering. Nya ”Ride” är varmare, mjukare och rösten har fått mer utrymme än tidigare, vilket i sin tur har gjort att melodierna nu kommer fram på ett helt annat sätt - bra exempel på detta är Chris Isak-doftande ”Dreams” och ”Ride”. Bäst är annars suggestiva ”Jupiter Drive” och ”71 Charger”. Det nya musikaliska vägvalet är helt rätt för Loreen och förhoppningsvis bottnar hon i det och gör ytterliggare en skiva, lika kraftfull fast ännu bättre! (JL) Albumtiteln påminner om bandets förra platta "Songs of innocence" från 2014 och tydligen var denna platta tänkt att vara ett sorts systerskiva till den förra, men planerna ändrades efter det svala mottagandet av det förra albumet samt det förändrade politiska världsläget. Själv tyckte jag att "Songs of innocence" var småtråkig och ungefär detsamma kan sägas om detta skivsläpp. Bono och grabbarna har så pass hög lägstanivå att de aldrig släpper från sig något uruselt och nya plattan är inget undantag. Faktum är att det är en helt okej samling sånger. Med vilket annat band som helst, vill säga. Men med U2 har vi som lyssnare högre krav. När man har en så hitspäckad karriär bakom sig som irländarna har räcker det liksom inte bara med att vara bra, man måste vara lika bra eller bättre än tidigare för att få upp pulsen hos fansen. Här har U2 tonat ner arenaambitionerna och istället satsat på ett intimare och personligare sound som jag faktiskt blir rätt förtjust i. Jag skulle önska att denna musikaliska nytändning blev en stor succé men dessvärre tror jag inte det. För trots att skivan är riktigt trevlig tror jag ärligt talat att tillfällena då jag lyssnar på den igen kommer att bli ganska få. (TP) Mer information på: www.CityToCity.se Biljetter via www.tickster.com NOLLELVA 53 6/4 Asta Kask 40 år - LKPG Nu är vi City to City