Kingsize 1
WWW.KINGSIZEMAG.SE 25-åriga Daniel Säfström är, t
illsammans med sin storasyster, uppvuxen i Stockholms innerstad med två skilda föräldrar – mamma på Gärdet och pappa på Söder. Hiphopen fann han redan vid fem års ålder. När alla andra gick vidare till radio- och topplistemusik så dök istället Daniel ner djupare i rap, där framförallt Petters skivor gick varma i hörlurarna. Han sökte sig till hiphopcommunityt Whoas forum och fann akter som MBMA, Timbuktu, Snook och PH3. Han själv började inte skriva texter förrän vid 19 års ålder då han på gymnasiet hittade klasskompisen John Bjurström och William Börjesson. Båda var redan då medlemmar i bandet Adiafora och tillsammans började Daniel och William skriva texter ihop, vilket senare ledde till att även han blev en del av det elva man starka bandet. Tillsammans hade man mellan åren 2013 och 2017 viss framgång med låtar som ”Calle-Wille” och ”Långsamt”. Men nu står Prins Daniel på egna ben, något han gör glasklart på albumspåret ”R.E.P.P.A”, där han rappar: ”Du pendlar mellan center of attention och ensam / skrämsel och längtan, känner igen känslan, gick ifrån en av elva till solo” ”Individualismen har blivit som en religion och alla har bara gått med på att man ska jämföra sig med alla runtomkring sig…” Timmarna i Whoas forum och tiden i Adiafora har lagt grunden för debutalbumet ”Houdini” - resultatet av ett två år långt samarbete mellan Prins Daniel och producenterna Teodor Wolgers, Vanadis 2013 (Simon Eby) och MASAKA (Mats Sandahl). Albumet är döpt efter Harry Houdini, den ungersk-amerikanska utbrytarkungen känd för sin sensationella förmåga att bryta sig ur kedjor, handklovar och tvångströjor. Daniel själv har länge levt med känslan av att vilja bryta sig loss och fick tidigt ikläda sig en underdog-mentalitet som med tiden har stärkt hans självförtroende. – De första åren i mitt liv opererades mina fötter flera gånger. Och det hände ett antal gånger i bilen hem från sjukhuset att jag sparkade av mig gipset, så mina föräldrar började kalla mig för Houdini. Som barn gjorde det att jag såg mig själv som någon sorts superhjälte som kunde trotsa det omöjliga. Jag visste redan att jag sågs som annorlunda på grund av hur jag såg ut, men den där historien gav mig en underdogmentalitet som gjorde att jag fick ett självförtroende i att inte låta mig själv begränsas av, i mitt fall, fysiska förutsättningar och vad folk tror. Men symboliken har också en större mening. En mening som lyfter betydelsen från ett individperspektiv till ett samhälleligt. Prins Daniel menar att individualismen i Sverige är ett stort problem som också format innehållet och tankarna på skivan. – Det finns absolut en del av skivan som är väldigt personlig och som återkommer i olika låtar, men det är också väldigt mycket om hela det här individfokuset som jag känner peakar just nu. Individualismen har blivit som en religion och alla har bara gått med på att man ska jämföra sig med alla runtomkring sig, man ska inte nöja sig utan alltid bli den bästa versionen av sig själv, alla kan bli vad dom vill… Hela den där mentaliteten. Det i sig tycker jag begränsar ett samhälle om man samtidigt inte ser att det finns strukturer och fördomar som gör att det inte fungerar så. Det känns som att om det fortsätter så vet jag inte var vi kommer hamna. Nu är inte allt så svartvitt som det låter när jag pratar om det, men det är någonstans dom tankarna som har funnits med när jag kokar ner albumet och det Houdini symboliserar. Mycket av Daniels resonemang är utspretat över de 15 spåren på skivan, men det är kanske på tredje singeln ”Citroner” som det större perspektivet blir som allra tydligast. En låt som av illvilliga kan tolkas som dräpande cynism men som enligt Daniel mer fungerar som ett vittnesmål från en som själv är en del av problemet. På låten inleder han med raderna: ”Vi är födda nån gång under 90, del av en livsstil många skulle se på som fiktiv / lever i mitten av city där inga problem är på riktigt, där varje värdering är så feministisk / varenda handling är rent hypotetisk, varenda sanning är orealistisk, och varje förening är så nepotistisk” – Det svåra i att skriva den var att inte hamna i att man sitter på någon hög häst och berättar hur saker och ting ligger till, utan jag var väldigt mån om att det skulle vara mer en bekännelse. Att jag ser att jag är en del i det här. Som ett vittnesmål, mer. Men med tanken att alla som är i en liknande situation som jag med liknande förutsättningar ska kunna känna igen sig och må lite illa och känna att det här är… sant. Att jämföra sig med andra och att tävla är något han själv slutade med för länge sedan, både inom musik och i livet. Något han gjorde tydligt på andra singeln ”Inte här”. – På ett personligt plan tror jag att jag hamnade där för ganska länge sen för att jag så tidigt insåg att jag inte kommer kunna tävla inom vissa fält, så det är ingen idé att ens försöka och mer att jag är jag och om folk gillar mig för det är det nice. Den inställningen som person har jag haft länge och i det musikaliska har det nog varit så hela tiden. Jag ser fortfarande mig själv som ett fan som försöker låta som mina idoler. Jag tänker fortfarande att jag är den personen. På tal om idoler… För ett tag sedan skrev du en väldigt fint text på sociala ”Jag ser fortfarande mig själv som ett fan som försöker låta som mina idoler. Jag tänker fortfarande att jag är den personen.” medier om Frej Larsson och Organismen i samband med en cypher ni släppte. Hur är det att göra musik med folk man sett upp till? – Det är skitkul, för det första. Men det är jävligt speciellt att få uppskattning från personer som jag har varit medveten om och i någon mån sett upp till. Som att Eye N’I är med på skivan till exempel, han är den bästa MC:n i Sverige enligt mig. Att få någon slags uppmuntran från honom eller Organismen eller Frej eller vem det än är… jag var rädd att jag skulle känna att det räckte att imponera på mina idoler. Det var rätt skönt när jag kände att det inte handlade om det. Som jag skriver i den texten handlar det mer om att hitta en gemenskap och folk med samma intressen. Det är det som är det feta. Att ha ett specialintresse. Jag tror alla människor har det behovet. Jag känner att i dom sammanhangen så tillåts jag att vara mig själv helt och hållet. Både ”R.E.P.P.A” och ”Misfit” handlar om representation, där den senare känns som en frigörelse. Det blir väldigt intressant med tanke på det här utbrytartemat samtidigt som du avslutar hela skivan med raden ”osäkerheten är kvar, den sitter djupt / så länge blickarna på stan inte skiftar stuk, kommer jag aldrig bli van med att sticka ut”. – Det är en intressant betraktelse. Ganska länge var ”Spela roll” den stora finalen, men det blev lite för mycket Hollywood-slut. I ”R.E.P.P.A” så rappar jag att jag är född som en på miljonen, men på ”Spela roll” säger jag istället att jag är klippt och skuren ur en miljon konturer, vilket är raka motsatsen. Så den bågen kändes ganska tydlig, att man gått från det ena till det andra. Men samtidigt är vi inte riktigt där, även i det här större perspektivet. Allt det här handlar mer om en slags dröm om hur allting skulle kunna vara. Men om jag går ut på stan nu så kommer folk fortfarande att kolla konstigt på mig. Därför kändes det också bra att ha det som avslutande rader. Det här är liksom ingen verklighetsfrånvänd bild av att ”kolla vad lätt det var att bryta sig fri”. Det är mer en strävan mot det. Läs intervjun i sin helhet på Kingsizemag.se. NR 2, 2019 | KINGSIZE MAGAZINE 59