Advokaten 1
» cering är därmed central i relation till inkorp
oreringen av barnkonventionen, säger Pernilla Leviner. Migrationsrättsforskaren Daniel Hedlund, tidigare verksam i projektet Barn, migration, integration (BMI) vid Barnrättscentrum på Stockholms universitet och numera vid juridiska institutionen vid Uppsala universitet, pekar också på hur andra faktorer än bara lagstiftning faktiskt påverkar barns möjlighet att åtnjuta sina rättigheter. Här är ekonomiska resurser ett nyckelord. – Med resurser kan man utbilda, planera personal långsiktigt. Det är ju viktiga faktorer som kan påverka både möten med barn och utredningar och som borde finnas med även i de politiska besluten, säger han och fortsätter: – I Sverige verkar det finnas en uppfattning att man ska lagstifta bort problem. Man tror att om bara lagens innehåll blir supertydligt så kommer allt att lösa sig. strategisk processföring och att få igenom saker hela vägen tar tid, säger Ida Hellrup. Hon konstaterar att det har kommit några avgöranden där överrätterna börjat argumentera bättre omkring barns rättigheter. Däremot brister de lägre instanserna ofta fortfarande i sin argumentation. – Man kör de gamla standardformuleringarna som LAG (2018:1197) OM FÖRENTA NATIONERNAS KONVENTION OM BARNETS RÄTTIGHETER 1 § Artiklarna 1–42 i Förenta nationernas konvention den 20 november 1989 om barnets rättigheter ska i originaltexternas lydelse gälla som svensk lag. BEHÖVS PRAXIS Att lagen är ny och oklar ger förstås ett betydande utrymme för rättstillämparen att tolka och skapa praxis. Det har kommit några avgöranden av vikt, men hur det påverkar tillämpningen i lägre instanser är mer oklart, konstaterar Pernilla Leviner, som menar att lagens utformning ställer stora krav på myndigheter och domstolar. – Rättstillämparen kan vara allt från kommunens socialnämnd, till advokaten, till domstolen, till Migrationsverket, till Försäkringskassan, som själva måste ta ställning till vad konventionens roll i svensk rätt betyder. Alternativt får man vänta tills det kommer vägledande uttalanden från våra högsta domstolar. Men för att det ska komma så måste någon driva de här fallen. Vem gör det? frågar hon. Pernilla Leviners fråga är troligen en smula retorisk. Men det finns förstås de som verkar för att skapa klarhet och prejudikat. En av dessa aktörer är Barnrättsbyrån. – Vi är på gång, men det tar ett tag. Att hålla på med BARNKONVENTIONSLAGEN ”Barnets rättigheter ska beaktas vid alla avvägningar och bedömningar som görs i beslutsprocesser i mål och ärenden som rör barn. Det är ett sätt att skapa en grund för ett mer barnrättsbaserat synsätt i all offentlig verksamhet.” Det skrev regeringen i ett pressmeddelande den 1 januari 2020, då den superkorta lagen om barnkonventionen trädde i kraft. Ambitionen var hög, och stoltheten tydlig – äntligen skulle barnkonventionen få genomslag i Sverige. Att Sverige faktiskt hade varit bunden av konventionen sedan den ratificerades 30 år tidigare talades det inte lika högt om. 30 30 Beslutet att göra konventionen till lag fattades av riksdagen i juni 2018. Den nya lagen togs också emot positiv av många inom barnrättsområdet. FN:s barnrättskommitté, med uppgift att kontrollera att staterna följer konventionen, hade länge uppmanat Sverige att ge konventionen status som lag. Barnrättsorganisationer som Rädda barnen och Bris drev också på för att få en lag. Samtidigt var många rättsliga experter tveksamma till hur lagen inkorporerades och om en politiskt framförhandlad konvention verkligen lämpade sig att bli lag. Lagrådet kom till exempel med svidande kritik och avvisade förslaget, bland annat med hänvisning till att ”de flesta av konventionens artiklar är allmänt hållna och utformade så att de inte passar för en direkt tillämpning i enskilda fall”. Det framstod dessutom som oklart hur konventionen skulle förhålla sig till bestämmelser i andra lagar. Lagrådet konstaterade att det visserligen fanns brister i hur konventionen efterlevdes i praktiken, men menade att det kunde betvivlas ”att en inkorporering av barnkonventionen skulle vara särskilt väl ägnad att – vid sidan av dessa och eventuella andra åtgärder – avhjälpa de brister i tillämpningen av konventionen som må föreligga”. ADVOKATEN NR 1 • 2021 var ett av skälen till att barnkonventionen behövde bli lag från början: ”med beaktande av barnets bästa, blablabla …”. Det är ju inget argument, konstaterar Ida Hellrup som ser att det finns mycket kvar att göra. – Där har också advokater ett jätteviktigt jobb att göra, att själva argumentera och kräva svar på hur man faktiskt gjort bedömningar, fastslår Ida Hellrup. Advokat UllaBella af Klercker är en av de advokater som har försökt driva på för att skapa prejudikat i frågan om placerade barns rätt till juridiskt biträde. Det har dock varit svårt att få några klargöranden (se artikel på s. 36). SVÅRT ATT HÄVDA RÄTT Att driva barns rättigheter rättsligt handlar förstås inte bara om att skapa prejudikat. För de enskilda barnen kan den rättsliga prövningen ge en möjlighet att praktiskt erövra och kräva de rättigheter som de förnekats. Men det är inte lätt för ett barn att nå dit. Förutom att barn under 15 år inte är processbehöriga är det förmodligen ganska få barn som har kunskapen och kraften att överklaga myndighetsbeslut. Och om de har det saknar de troligen ofta de ekonomiska resurserna för att anlita en advokat. – Det är ett generellt problem i Sverige att det är så svårt för barn att få sina röster hörda. Barn blir väldigt utlämnade till att vuxna gör sitt jobb, och om de inte gör det så finns det ingenstans att vända sig, konstaterar Ida Hellrup. Hon tillägger att de tillsynsmyndigheter som finns inte heller är anpassade efter barn, och att de sällan återkopplar till barn på ett sätt som de kanske borde