Advokaten 1
PRAKTISK JURIDIK Barnkonventionen – Det är drygt
trettio år sedan barnkonventionen antogs av FN och ett år sedan konventionen blev svensk lag. Men det rättsliga, politiska och medborgerliga arbetet för barns rättigheter är ingalunda avslutat utan måste fortsätta, skriver riksdagsledamoten Thomas Hammarberg, Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter 2006–2012. B arnkonventionen antogs av FN för drygt trettio år sedan. Sverige hade spelat en roll i förberedelserna och var en av de första länderna att ratificera fördraget. Svenska myndigheter och enskilda organisationer började använda konventionens normer och språk i det dagliga arbetet för barns rätt. Det var angeläget att dessa rättighetskrav också skulle avspeglas i svensk lag. Det skedde också, steg för steg, genom vad som kallas transformering. Normer i konventionen inlemmades i existerande lagstiftning där de bedömdes höra hemma. Det var en metod med traditioner, det var så som till exempel de internationella fördragen om mänskliga rättigheter gjorde inträde i svenskt rättsväsende. Det enda undantaget var Europakonventionen för mänskliga rättigheter som getts plats i sin helhet i vår lagbok – som regeln var inom Europarådet. Den konventionen hade inkorporerats. Genom ratificeringen av barnkonventionen var Sverige folkrättsligt bundet att respektera dess artiklar, även dem som vi inte hade formellt transformerat. Men så uppfattades det inte på alla håll. Det kom signaler från till exempel Migrationsverket att konventionen hade föga be44 PRESENTATION Thomas Hammarberg deltog i arbetet att utarbeta Barnkonventionen. Han var då generalsekreterare för Amnesty International och senare för Rädda Barnen. Han utsågs som en av tio ledamöter i den FN-kommitté som övervakade ländernas respekt för konventionens krav. Han satt senare som expert i de två utredningar regeringen tillsatte om konventionens förverkligande i Sverige. visvärde då den inte hade status som svensk lag. Det började sprida sig en uppfattning att barnkonventionen i sig inte hade någon egentlig tyngd. Även organisationer som arbetade med barns rättigheter började svikta i tron på att konventionen skulle ha betydelse utan att konventionen som helhet getts plats i lagboken. samtidigt kom signaler från Norge om att beslutet där att anta konventionen som en särskild lag hade haft klart positiv påverkan, inte minst i de rättsliga processerna. Rent allmänt hade denna inkorporering gett arbetet för barns rättigheter ett uppsving. Den statliga Barnrättighetsutredningen tillsattes 2014 för att utreda för och nackdelar av de olika möjligheterna att inlemma konventionen i svensk lag. Men under arbetets gång ändrades direktiven: Regeringen beslöt att utredningen skulle fokusera på åtgärder för att förbereda ett beslut om inkorporering. Utredningen fastnade för en kombination: att konventionen skulle antas som en fristående lag, men att arbetet med att transformera skulle fortsätta. Alltså, både bälte och hängsle. Politiskt tycktes frågan nu avgjord. Men det återstod en del problem. Konventionen var inte skriven som den typ av lagtext vi är vana vid. På flera punkter har den karaktären av politiska ambitioner och sociala principer snarare än som precis juridik. Hur skulle en domstol hantera till exempel artikeln om barnets bästa i situationer av konflikt mellan barns intressen och andra rimliga samhällsintressen? Hur skulle man konkret tolka konventionens krav om maximala resurser för att tillgodose barns behov? Det var uppenbart att det skulle behövas en form av förarbete med genomtänkta tolkningar av artiklar i konventionen innan den spikades som lagtext. Utgångspunkten skulle förstås vara att jämföra hur existeADVOKATEN NR 1 • 2021