Nolltretton 1
Mavis Staples We get by Ison & Fille Vackra liv M
inns ni Linköpings Jazz & Blues Festival? Det var en högkvalitativ festival som år efter år bjöd på fina bokningar, och den finaste av dem alla var förmodligen när Mavis Staples uppträdde 2012. Ett av de riktigt legendariska namnen inom soul och gospel. Hon gjorde sig tidigt ett namn som lillasyster i familjegruppen The Staples Singers som toppade listorna på 70-talet med hits som ”I´ll take you there”, ”Respect yourself” och ”Let´s do it again”. Sedan dess har hon jobbat med artister som Curtis Mayfield, Bob Dylan och Ry Cooder, hon är invald i Rock´n´roll Hall of Fame och tilldelades 2005 en Grammy Lifetime Achievement Award. The Staples Singers var framträdande i de svartas kamp mot rasförtryck, och fortfarande är Mavis en socialt och politiskt medveten artist vars drivande kraft inte har minskat med åren. Det märks inte minst i texterna här på hennes nya skiva, som ofta slår mot det USA som utvecklats under Trump. Hon fyller 80 år i sommar men känns imponerande viril. Albumet är kanske lite för traditionellt producerat för att riktigt få igång lyssnaren, men kvaliteten är så hög att det ändå blir oerhört njutbar lyssning. (TP) Jag var inte särskilt förtjust i Bredängduons förra platta "Länge leve vi". Jag tyckte den var tungfotad och saknade sväng. Skivan osade melankoli, överdoserade på autotune och kändes som en resa tillbaka till när seklet var ungt och svensk hip hop var dyster, mörk och hade svårt att röra på höfterna. Det var fem år sedan, men fansen är vana att få vänta på Ison & Filles skivsläpp. Mellan de tre senaste fullängdarna har det gått fem, tre och fem år. Sen senast har grabbarna bland annat medverkat i " Så mycket bättre" och filat på denna platta, så nu väntar jag mig storverk. Och jag tycker nya skivan är ett snäpp bättre än den förra, även om jag har en hel del invändningar denna gång också. I stort sett skulle man kunna ta beskrivningen ovan av "Länge leve vi" och köra den i repris på "Vackra liv". Tycker dock att nya skivan svänger bättre och tar ut svängarna mer produktionsmässigt. Det låter bra, men jag har svårt att riktigt tända till. Har Ison & Fille haft sin tid, är det dags att mygga av dem? Kanske inte. Fortfarande har de kompetensen och grundkvaliteten på sin sida, men de måste jobba på att väcka energin hos lyssnaren. (TP) Morrissey California Son Jag har försökt gilla Morrissey i 20 år nu. Det går inte. Jag vet att jag borde gilla honom för hans musik har egentligen alla de beståndsdelar som jag uppskattar hos andra artister. Då och då lyckas jag nästan övertyga mig själv om att jag gillar honom. Så var det exempelvis med plattan "World peace is none of your business" från 2014. Jag gav den en fyra i betyg, men har sedan aldrig lyssnat på den igen. Men nu då? Denna gång handlar det ju inte om Morrisseys egen musik, utan han tolkar ett gäng amerikanska protestsånger från 60- och 70-talet. Kanske går det bättre då? Kanske är det lättare för mig att börja tycka om Morrissey om han inte är Morrissey? Och jag tycker verkligen att gamle Moz gör riktigt bra tolkningar. Det finns några spår som känns svagare, men generellt är det en stark platta där Morrissey kan croona loss till behaglig orkesterpop. Bitvis sitter jag och bara njuter. Bra låtar, bra produktion, bra variation, bra sång... ja, bra det mesta. Så med risk för att det går som med "World peace..." så klämmer vi i med en fyra här med. För någon gång måste väl gubben fastna på riktigt hos mig? (TP) Molly Sandén Det bästa kanske inte hänt än Förra året släppte Molly Sandén albumet "Större" som var ett rejält kliv i rätt riktning. Fortfarande var det typisk radiopop som gällde men hon sjöng på svenska och hade mer personliga texter, och för första gången kändes hon som en relevant artist som hade någonting att säga. Nu har det gått ett år och nästa skiva är här, och den positiva utvecklingen fortsätter. Förra plattan var stark, men denna är ännu starkare. Och "Stark" är också titeln på introt som inleder skivan. Här finns även outrot "Svag" och mellanspelet "& allting där emellan". Det utgör en snygg inramning till denna korta, sammanhållna och helgjutna skiva. Låtarna är överlag kanonbra, men den verkliga styrkan är nog hur tight Molly håller ihop materialet. Det finns ett tema, en helhet som blir starkare än de enskilda delarna. Alla riktiga artister ska någon gång under karriären släppa en skilsmässoplatta och detta får nog sägas vara Molly Sandéns variant. Det handlar om att få hjärtat krossat, bryta upp och gå vidare. Och i texten på exempelvis titelspåret och "Va det då?" så skildrar hon många typiska vardagssituationer ur ett förhållande som håller på att spricka, som många nog kan känna igen sig i. (TP) Laleh Vänta! Avicii Tim I vanliga fall brukar svenska folket gilla artister som är extremt tydliga i sitt artisteri. Det ska vara enkelt att förstå en artist och sätta dem i ett fack. Det är oftast så man blir riktigt folkkär. Men inte när det gäller Laleh. Hon kan sjunga på svenska, engelska eller persiska. Hon kan spela in Cornelisdoftande visor eller radiopop gjorda för internationella topplistor. Hon kan ha en hemlighetsfull personlighet, hon kan experimentera med olika stilar, det spelar ingen roll - Sverige älskar henne ändå. Här på sjunde albumet spretar det som vanligt lite grann. Först kommer ett gäng svenska låtar och därefter de engelska. Generellt bra nivå på musiken men den svenska halvan känns genuinare och mer sammanhållen. På den andra halvan lattjar hon lite mer med stilarna men den känns ändå mer anonym. Kanske är det så enkelt som att det är enklare att relatera till texter på svenska? Eller så är de engelska låtarna helt enkelt svagare? Det känns som att alla de svenska låtarna kan bli publikfavoriter framöver. Hur som helst har Laleh gjort en stabil skiva med sedvanlig charm, fräsch ljudbild och helt okej låtar. Hon håller fortfarande stilen och denna platta kommer ytterligare befästa hennes popularitet hos det svenska folket. (TP) Filmen ”True Stories” om Avicii berörde väldigt många, mig inkluderad. Efter att ha sett filmen satt jag mest och kände mig tom. Alla ville ha en bit av Avicii och mitt i allt detta stod en ung kille som bara ville få ge ut sin musik, men som hade hamnat i en mardröm där pengar och berömmelse helt verkade ha gått en gäng människor över huvudet. ”The show must go on” heter det ju, men till vilket pris? Priset fick Tim Bergling betala när han den 20 april 2018 avslutade sitt liv - tragiskt och oerhört sorgligt! När det blev känt att man skulle släppa en ny skiva med outgivna Aviciilåtar blev i alla fall jag till en början tveksam. Faktum är att jag fortfarande är tveksam till denna utgåva, då det är omöjligt att veta om Avicii själv skulle ha velat att hans låtar producerades på det här sättet. Om han varit vid liv skulle han ens ha låtit vissa låtar vara med på skivan? Det jag inte ifrågasätter utan tycker är superfint är att intäkterna från denna skiva går till Tim Bergling Foundation som arbetar för att förhindra psykisk ohälsa och självmord, ett viktigt och värdigt initiativ. Jag skulle kunna skriva om all fina gästartister som är med på albumet och jag skulle kunna bedöma låtarna var för sig, men jag nöjer mig med att konstatera att Aviciis musik kommer leva vidare för... the show must go on! (JL) NOLLTRETTON 83