Advokaten 1
Gästkrönika GÄSTKRÖNIKÖR OISÍN CANTWELL Jag längt
ar till andra att sitta på åhörarläktaren i riksdagen och lyssna på kriminalpolitiska debatter kräver starka nerver och ett sinne för svart humor. Inte minst under valår är inga argument för usla då straffskärpningsivrare från vänster till höger får upp farten. Ett minnesvärt datum i sammanhanget är den 19 februari, då upphetsade ledamöter i miljö- och jordbruksutskottet samlades för att göra någonting åt den epidemiska spridningen av våldtäkter på kor och grisar runt om i landet de tyckte sig ha upptäckt. Tidigare under dagen var det utrikesdebatt och i princip fullsatt i plenisalen, men nu framåt sen eftermiddag hade blott de sju heroiska djurvännerna i utskottet orkat infinna sig. På åhörarläkaren satt en ensam journalist, men låt mig återkomma till den bisarra debatt som bröt ut och först beskriva bakgrunden till den lagändring våra folkvalda ville genomföra. Det är inte särskilt många årtionden sedan som homosexuella i Sverige ansågs ägna sig åt någon form av tidelag. Men moral förändras och då denna läggning avkriminaliserades 1944 rök förbudet mot att ha sex med djur, som sorterade under samma paragraf, av bara farten. Zoofili är en så udda form av sexualitet att störningen i många år ansågs vara en icke-fråga, men under den förra mandatperioden vaknade politikerna överraskande till liv. Kraven på att nykriminalisera tidelag kom från början från vänster – de vanligen så kriminalpolitiskt liberala vänsterpartisterna tenderar av någon anledning att bli helt nippriga då det kommer till allt som luktar sexualbrott – och spred sig långsamt högerut. Landsbygdsminister Eskil Erlandsson stod dock länge emot. Och argument saknade han sannerligen inte. I en rapport som den nu nedlagda Djurskyddsmyndigheten presenterade i mitten på 2000-talet konstaterades att totalt 209 fall av misstänkta sexuella övergrepp rapporterats till polis eller veterinär sedan 1970-talet. Men nästan alla dessa ärenden handlade om djur som hade skurits i könsdelarna. Med andra ord djurplågeri, vilket dessbättre 20 redan är förbjudet. Endast tio fall som inte täcktes av existerande lagstiftning upptäcktes. Tre per årtionde. Vanligare än så var inte detta beteende. Och misstänkta stod nästan aldrig att finna. Det föreföll alltså som att det fanns andra områden där lagstiftning var mer befogat. Men så ställde Erlandsson till det för sig i en berömd debatt och började svamla om att stryka någonting gott på könet och låta en hund slicka. Han blev utskrattad och tvingad till korset. En bohemisk professor i juridik med rufsigt hår skulle kunna skrocka åt moralpaniken och vinna omgivningens gillande, men politiskt var det nu omöjligt att ha invändningar. Vilken lagstiftare vill bli anklagad för att strunta i sexuella övergrepp på djur? Erlandsson presenterade ett lagförslag som fann gillande från vänster till höger. Att juridiska remissinstanser gjort tummen ner bekymrade inte riksdagsledamöterna det minsta. – Riksdagen är enig. Sexuellt utnyttjande av djur ska vara olagligt, triumferade socialdemokraten Sara Karlsson inför sex kollegor i utskottet och en journalist på läktaren. – Förbudet är glädjande! utbrast miljöpartisten Helena Leander. Minst nöjd var sverigedemokraten Josef Fransson, som krävde ännu hårdare tag och som hävdade att det finns djurbordeller där hundar bjuds ut till en billig penning. Denna morallag har nu trätt i kraft. Det är inte hela världen. Inget tyder på att den allmänna synen på tidelag kommer att förändras. Men här finns ett principiellt problem: Vad kommer lagstiftarna av moraliska skäl att förbjuda nästa gång? det tog mig drygt två månader att återhämta mig så pass att jag än en gång vågade besöka riksdagen för att lyssna på kriminalpolitisk debatt. Den här gången var det justitieutskottet som hade samlats för att ventilera regeringens proposition om att livstidsstraffet ska dömas ut betydligt oftare för mord. Högsta domstolen hade några år tidigare haft fräckheten Advokaten Nr 6 • 2014