Advokaten 1
Debatt » Möjligen bör en särskild utredare klargö
ra rättsläget ytterligare och lämna förslag till avgränsningar för domarjäv som kan möjliggöra adjunktion. ledamoten deltagit som ledamot i kammarrätten samt i det slutliga avgörandet. Ledamoten var tjänstledig från Skatteverket från sin tjänst som särskilt kvalificerad skattehandläggare vid rättsenheten. HFD:S BEDÖMNING HFD framhöll att omständigheterna i detta fall skiljer sig från RÅ 2009 ref. 8. I detta fall skulle den omständigheten att ledamoten deltagit i det slutliga avgörandet, objektivt sett, kunnat ha rubbat tilltron till domstolen och till att målet handlagts på ett opartiskt sett. Jäv förelåg. Men inget talade enligt HFD för att domstolens sammansättning påverkat utgången i målet. Därför inte skäl för resning. KONSEKVENSER FÖR OLIKA AKTÖRER LÄS MER Se också nyhetsreportage på sidan 14. 38 DOMSTOLAR Enligt 44 § förordningen (1996:379) med instruktion för hovrätten får hovrätten till adjungerad ledamot förordna bl.a. en åklagare, en lagfaren professor eller docent i ett rättsvetenskapligt ämne eller annan lagfaren person med mångårig erfarenhet av ett rättsområde som förekommer i hovrätten, eller en ledamot av Sveriges advokatsamfund. Motsvarande bestämmelse för kammarrätterna finns i 44 § förordningen (1996:380) med kammarrättsinstruktion. Syftet är att söka bredda basen för anställning till ordinarie domare och att tillföra domstolen erfarenheter från andra yrkesområden. Genom att Europakonventionen allmänt sett fått större genomslag på olika områden i den svenska rättstillämpningen har kraven ökat på t.ex. skäliga handläggningstider, proportionalitet mellan ändamål och medel, undvikande av dubbla straffrättsliga förfaranden m.m. Europadomstolens syn på vad den tilltalade i ett brottmål objektivt sett har fog för i sin syn på en domares opartiskhet i målet (4 kap. 13 § p. 10) och artikel 6.1 Europakonventionen som tar sikte på oberoendet (jfr NJA 2010 s. 274 p. 4) har under senare år getts större betydelse. De rättsfall som tas upp i denna artikel ger klart belägg för detta. Utgångspunkten ska vara vad den vanlige medborgaren gör för bedömning, målet Belilos i Europadomstolen (§ 67), se vidare Sandgren i SvJT 2014 s. 446. ff. De uppmärksammade målen om jäv i Södertälje och i Gotland medför också exempel på att större uppmärksamhet än tidigare riktas mot domarnas opartiskhet och oberoende. Frågan om olägenheter för parterna, kostnader, tidsutdräkt ska heller inte ges betydelse för jävsfrågans bedömning. Jag tycker också att domstolarna inte ska göra en uppdelning av olika måltyper för bedömningen av att vissa medför jäv medan andra inte gör det. Risken för bristande enhetlighet och förutsebarhet är uppenbar med sådana mer eller mindre konstruerade jävsgränser, låt vara att en individuell prövning ska göras i varje enskilt fall. Domstolarna bör därför utveckla andra rekryteringsbaser än de som parterna i domstolen i kraft av sin juridiska kompetens och erfarenhet kan bidra med. ÅKLAGARE/ÅKLAGARMYNDIGHETEN SAMT SKATTEHANDLÄGGARE/ SKATTEVERKET HD:s och HFD:s bedömningar 2014 resp. 2012 i jävsfrågor avseende adjungerade åklagare i hovrätt och skattehandläggare i kammarrätt medför enligt min bedömning att sådana adjunktioner bör upphöra. Den vanlige medborgarens syn på opartiskhet och oberoende hos domare, särskilt i ljuset av Europakonventionens allt större genomslag i den svenska rättstillämpningen, bör medföra att dessa yrkeskategorier bör göra ett yrkesval som tydligt visar vilken intresseinriktning som företräds. Antingen väljs domarbanan med ett klart uttalat krav på opartiskhet och oberoende gentemot parterna i domstolen såsom den vanlige medborgaren med objektivt fog har anledning att uppfatta det. Alternativet är att utvecklas i rollen som åklagare och skattehandläggare inom ramen för den myndighetskultur, befogenheter, utveckling med mera som en sådan yrkesbana erbjuder. Enligt min mening bör således domstolens parter inte tillfälligt byta roller och träda in i domstolen som domare. Allmänhetens förtroende för domstolarna talar för detta och jag tycker också att HD och HFD bekräftar en sådan slutsats i sina senare avgöranden. Sett ur den enskilde åklagarens och skattehandläggarens perspektiv, så även för domstolen, har en sådan växeltjänstgöring säkert varit till ömsesidig nytta med nya kunskaper och erfarenheter. Perspektivet måste emellertid alltid vara den motsatta, dvs. den vanlige medborgarens med fog objektiva uppfattning om opartiskhet och oberoende. PROFESSORER, DOCENTER OCH ADVOKATER För rubricerade aktörer torde HD:s och HFD:s avgöranden beträffande jäv för adjungerade ledamöter i överrätt inte ha någon särskilt stor betydelse. En advokat bör självfallet inte vara adjungerad ledamot i ett mål med ombud verksam på samma byrå som den tjänstlediga advokaten. Självfallet ska advokaten heller inte döma i mål som han eller hon varit engagerad i tidigare. Den oberoende advokatrollen innebär att advokaten inte är bunden av lojaliteter gentemot andra än sina klienter. Jag menar därför att opartiskheten och oberoendet i förhållande till myndighetsintressen normalt följer advokaten i rollen som adjungerad ledamot. Utmaningen för den tjänstledige advokaten i rollen som domare ligger väl i kravet på objektivitet där lojaliteten med rättssystemet och strävan att tillämpa gällande rätt på ett korrekt sätt står i förgrunden. LÖSNING PÅ JÄVSPROBLEMET? Genom HD:s och HFD:s avgöranden får väl frågan om jäv för åklagare och skattehandläggare som adjungerade domare i överrätt i brottmål och skattemål anses löst. Sådan adjunktion bör i regel inte förekomma. Möjligen bör en särskild utredare klargöra rättsläget ytterligare och lämna förslag till avgränsningar för domarjäv som kan möjliggöra adjunktion. Genom attraktiva löneoch anställningsvillkor, karriärvägar, kompetensutveckling etc. får resp. myndighet inom rättsväsendet söka attrahera lämpliga jurister till sina verksamheter. Kanske kan en ökad växling mellan de olika juristkarriärerna över tiden bidra till ökat kunskaps- och erfarenhetsutbyte. Börje Leidhammar Advokat och adj. professor Advokaten Nr 6 • 2014