Advokaten 1
Debatt Kommer världens största Advokat Jan E. Fry
dman beskriver och analyserar den pågående förhandlingen mellan EU och USA om att skapa ett transatlantiskt partnerskap för handel och investeringar (Transatlantic Trade and Investment Partnership, eller ”T-TIP”). Avsikten med ett sådant avtal är att reducera eller helt ta bort hinder för handel och investeringar mellan de två ekonomierna. T anken är på intet sätt ny. Redan 1995 påbörjade man ett försök som man hoppades skulle kunna leda till ett slags frihandelsavtal mellan EU och USA (New Transatlantic Marketplace, eller ”NTM”). Anledningen var uppenbar. Mera handel leder till mera tillväxt och flera jobb, något som förstås såväl politiker som näringslivet på båda sidor av Atlanten önskade. En dialog mellan politiker och näringsliv startade också för att kartlägga vilka de viktigaste handelshindren var, den så kallade Trans-Atlantic Business Dialogue, TABD, som lämnade årliga rekommendationer till EU-kommissionen och USA:s regering. Det lät självklart, men så enkelt var – och är – det tyvärr inte. NTM stupade bland annat på oenighet över hur man skulle hantera vissa sektorer, inte minst jordbrukssektorn och det som gäller kultur och audiovisuell produktion. Till detta skall läggas en allmän politisk tveksamhet, samt en mera övergripande rädsla för att ett avtal mellan världens största handelspartners skulle äventyra de multilaterala handelsförhandlingar som sedan lång tid pågått inom ramen för världshandelsorganisationen, WTO, i Genève. Till 40 slut strandade förhandlingarna 1998. Sedan dess har ett stort antal försök gjorts att, utan att inleda regelrätta frihandelsförhandlingar, ändå försöka öka den transatlantiska handeln genom att undanröja olika handelshinder. Enligt EU-fördraget är det EU, företrätt av Europeiska kommissionen, som ansvarar för handelsfrågor och kommissionen företräder därför unionen, inklusive Sverige, i förhandlingar med länder som inte är med i EU i dessa frågor. DEBATTÖR ansträngningar. Dessa kan sägas ha präglats av ett komplicerat samspel mellan ekonomi, juridik och, inte minst, politik (såväl in- som utrikes). Utgångspunkten för Jan E. Frydman Advokat och delägare på Ekenberg & Andersson Advokatbyrå; tills nyligen bland annat chef för under 1999 blev jag ansvarig för transatlantiska relationer vid Europeiska kommissionens generaldirektorat för näringsliv och industri, och i den egenskapen, och i senare befattningar som ledde till att jag där så småningom blev ansvarig för samordningen av alla internationella handelsförhandlingar vad gäller handeln med varor, har jag haft tillfälle att arbeta med dessa EU-kommissionens enhet för internationella regulatoriska avtal med ansvar för förhandlingar med USA, Kina och Japan om regulatoriskt samarbete. EU:s handelspolitik är att denna i första hand skall föras inom ramen för WTO:s multilaterala förhandlingar. Tanken är att det är bättre och effektivare att förhandla med 159 länder (så många är medlemmar av WTO) på en gång, än att göra det bilateralt med vissa. På det sättet kan man också undvika en ”spaghetti bowl” av frihandelsavtal med olika innehåll som blir svåra att tillämpa tillsammans. Man har också under lång tid haft framgång med det multilaterala arbetet, och handelshinder, särskilt tullar, har reducerats i olika så kalllade förhandlingsrundor. den senaste förhandlingsrundan, som kallas Doharundan, har pågått Advokaten Nr 6 • 2014