Advokaten 1
Debatt » De traditionella ’frihandelskapitlen’ bö
r man kunna hantera, men skillnaderna högre tullar inom vissa industrisektorer, till exempel kemi. I traditionella handelsavtal brukar man inkludera olika områden som kan underlätta handeln. Lite förenklat kan man säga att varje sådant område täcks av ett kapitel av avtalet. De mest typiska av sådana kapitel behandlar frågor om tillgången till varandras marknader för varor, tjänster, investeringar och rätten att delta i offentlig upphandling. När det gäller varor är en viktig komponent just ”tariff barriers”, det vill säga tullar. Man förhandlar här för att komma överens om att sänka tullarna under en viss tid på vissa eller nästan alla produkter till vissa procentsatser, eller rent av att ta bort dem helt. Det är ibland inte alldeles enkelt att komma överens om detta, men tekniskt är det inte alltför komplicerat. desto svårare är det att hantera vad man brukar kalla ”non-tariff barriers”, det vill säga icke-tariffära handelshinder. Dessa är minst lika viktiga som tullarna, i många fall ännu viktigare. Det finns många sådana hinder, och alla måste hanteras på olika sätt. Mellan EU och USA finns den största – och samtidigt svåraste – stötestenen i denna kategori, och berör skillnaderna i regelverk för de varor som vi vill sälja till varandra. Om till exempel företag i EU som tillverkar bilar, båtar, brödrostar, läkemedel eller leksaker också vill sälja dem till USA måste de, trots att de följer EU:s regler, också uppfylla amerikanska regler, standarder och, inte minst, kontroller av hur de uppfyller dessa regler, så kallade ”conformity assessment procedures”. På samma sätt måste amerikanska produkter som säljs till EU uppfylla EU:s motsvarande krav trots att de får säljas i USA. Oftast är dessa krav inte lika, och om man vill sälja till båda marknaderna medför det stora kostnader för industrin att 42 för varje produkttyp behöva producera två modeller, genomföra dubbla tester, med mera. Det försvårar också för hanterandet och flexibiliteten vad gäller underleverantörer i ”the global supply chain”. Som exempel kan nämnas att kostnaden att producera en bil skulle kunna vara cirka 6 procent lägre om bara en modell behövde produceras. Motsvarande siffror gäller för många andra områden, och de är alltså högre än tullkostnaden. För stora företag kan detta hanteras även om det kostar tid och pengar, men för många små och medelstora företag kan dessa regelskillnader innebära att man bara kan sälja till en marknad. Man går alltså potentiellt miste om stora försäljnings- och vinstmöjligheter. Då blir det färre jobb. Och konsumenterna får mindre att välja på, till exempel inom läkemedelsområdet. Sammantaget är det på detta område där vi båda kanske har mest att vinna på ett frihandelsavtal. Om vi till exempel lyckas ta bort hälften av alla sådana hinder skulle detta motsvara 3 gånger så mycket värde som hela Doharundan skulle medföra om den slutfördes på nuvarande bud. är det inte samma problem med alla frihandelsavtal? I någon mån är det så, men för T-TIP är ambitionen att satsa mera på regelskillnaderna än i tidigare frihandelsavtal eftersom det är de som kostar mest i handeln mellan EU och USA. Och när det gäller dessa skulle man lite förenklat kunna säga att de flesta länder som EU eller USA ingått frihandelsavtal med antingen reglerar sina produkter enligt något internationellt system som EU eller USA följer, eller förmåtts att följa EU:s eller USA:s regler. Men när det nu är EU och USA som skall förhandla med varandra är det för första gången fråga om två jämnstora och, i detta avseende, jämbördiga parter. Så vem ska ändra sina regler, och i så fall hur? Eller kan man kanske erkänna varandras regler som likvärdiga? Ja, det är i ett nötskal den stora frågan; en fråga som jag och mina gamla medarbetare på EU-kommissionen och ”motparter” inom den amerikanska regeringen under lång tid arbetat med. Som jurist påminns man om de olika försök som gjorts genom historien sedan i vart fall antiken att harmonisera lagstiftning bland annat i syfte att underlätta handeln; så var det inte minst i Europa med den romerska rätten. På senare tid har ju ett omfattande harmoniseringsarbete ”på nytt” ägt rum inom EU i syfte att skapa EU:s inre marknad. Även inom USA finns det en ”inre marknad”, även om dess funktion skiljer sig från EU:s. Man brukar ju säga att historien upprepar sig, och det kanske inte är helt fel att, om ambitionen är att nu skapa en transatlantisk marknad, söka inspiration i föregångarnas arbete. Svårigheten här är dock uppenbar. Medan den romerske kejsaren på sin tid, och EU:s fördrag och institutioner i vår tid, kunnat sörja för harmonisering eller ömsesidiga erkännanden talar vi ju här om EU och USA; två olika och oberoende suveräna jurisdiktioner, med olika politiska och juridiska system, utan några gemensamma lagstiftande institutioner, gemensamma verkställande myndigheter och, inte minst, någon gemensam domstol. I avsaknad av sådana ”hjälpmedel” har vi därför hittills under årens lopp fått tillgripa nydanande och innovativa juridiska och politiska lösningar för att få till stånd olika samarbeten som man hoppats skulle leda till harmonisering eller ömsesidigt erkännande mellan EU och USA. Många initiativ har tagits under åren, varav de viktigaste är ett avtal om ömsesidigt erkännande av vissa produktgodkänAdvokaten Nr 6 • 2014