Advokaten 1
Debatt i regelverk kommer att ta längre tid att t
ackla och kanske behöver en egen process. nandecertifikat som ingicks 1998, ett dokument med vägledande regler för samarbete mellan reglerare som vi färdigställde 2002 med en tillhörande årlig färdplan för genomförande inom många industrisektorer, en högnivågrupp för samarbete på lagstiftnings- och regleringsområdet som skapades 2005 för att samordna detta arbete, och ett ramavtal för ekonomisk integration som ingicks 2007 och som ledde till att ett transatlantiskt ekonomiskt råd för politisk översyn över processen skapades. Genom det omfattande arbete som bedrivits har vi kunnat utveckla en struktur för samarbete, och vinna ovärderlig kunskap om varandras rättssystem som nu förhoppningsvis kan användas i det fortsatta arbetet mot ett frihandelsavtal. kommer det att lyckas denna gång? Det är inte säkert. De traditionella ”frihandelskapitlen” bör man kunna hantera, men skillnaderna i regelverk kommer att ta längre tid att tackla och kanske behöver en egen process. Efter 15 års arbete inom detta område har jag kunnat konstatera att det finns många områden där EU och USA tycker olika. Skillnaderna har uppkommit ”naturligt” då ju varje land normalt reglerar sina produkter med hänsyn till det egna landets smak, preferenser och traditioner, hur mycket risk man är beredd att tolerera, och hur man väljer att hantera dessa risker. Inom EU är man till exempel rädd för amerikanska kycklingar som behandlas med klorin för att undvika salmonellabakterier, medan man i USA tycker att franska ostar är farliga om de inte pastöriserats. Och vem har bäst system för att reglera kemiska preparat? Man upptäcker också snart att det – i motsats till vad många tycks tro – inte är möjligt att ”förhandla bort” skillnader i regelverk då det, för att Advokaten Nr 6 • 2014 genomföra förändringar i regler, ju behövs lagstiftning på båda håll: i USA oftast mandat från Kongressen följda av regleringsbeslut i en särskild administrativ ordning, i EU enligt de lagstiftningsprocedurer som gäller för varje område. Detta innebär att vad än handelsförhandlare må komma överens om måste sedan båda sidor tillämpa de lagstiftningseller administrativa procedurer som krävs för att genomföra resultatet. Och det är ju inte säkert att lagstiftarna eller reglerarna, som kan vara nog så självständiga, håller med! För lagstiftning spelar ju även emotionella och politiska överväganden en icke obetydlig roll. Och vad gör man om någon sida efter det man kommit överens vill ändra sina regler? Näringslivet på båda sidor om Atlanten behöver också komma överens om produktstandarder. Det är förstås också viktigt att det civila samhället på båda sidor av Atlanten är delaktig i och stödjer processen. för att undvika besvikelser måste också båda sidor vara tydliga med vilken ambition man har med förhandlingarna. På till exempel regleringsområdet har hittills, i vart fall innan T-TIP-förhandlingarna inleddes, samarbetet mellan EU och USA bara fokuserat på några enskilda regelskillnader inom vissa industrisektorer, och inte på alla regler som berör sektorn, trots att de flesta produkter som säljs omfattas av fler än ett regelverk. En bil, till exempel, omfattas ju av en mängd regler och standarder för alla de komponenter som tillsammans utgör bilen. Frågan blir därför om ambitionen i T-TIP blir att bara till exempel samarbeta om reglerna för dörrlås och säkerhetsbälten, eller för hela bilen. Eller om vi bara ska samordna processen för hur man ska godkänna läkemedel, men inte resultatet. Hittills har vi gjort det förra, samtidigt som förväntningarna inom näringslivet varit att en vara som godkänts i en marknad ska kunna säljas rakt av utan ändringar i den andra, alltså ett slags transatlantisk marknad. Det är därför nu viktigt att EU och USA noga definierar den gemensamma ambitionsnivån och vad man vill åstadkomma för varje industrisektor som omfattas av T-TIP. Detta är också viktigt för tjänstesektorn. Samtidigt anser många att ”this time it’s different”. Det finns nu ett tydligare politiskt engagemang, och såväl president Obama som Europas ledare har uttalat sitt stöd för ett avtal. Den politiska ambitionen har ökat av i vart fall tre skäl. För det första har den fortsatta ekonomiska krisen gjort att man vill hitta ett sätt att öka tillväxten som inte kostar så mycket för statskassan. För det andra spelar den geopolitiska dimensionen roll: med BRIC-ländernas (Brasilien, Ryssland, Indien och Kina) ökade betydelse och ökande ambitionsnivå anser man från både EU:s och USA:s håll att man har anledning att samarbeta för att de regelverk och standarder som används i världshandeln skall reflektera de värderingar och system som EU och USA gemensamt kan komma överens om, och att dessa därmed inte skall bestämmas av andra som inte delar dessa värderingar och system. Tanken är dock inte att utestänga någon; de som vill skall vara välkomna att när avtalet är ingått ansluta sig till detta. För det tredje kanske ett avtal mellan EU och USA kan sätta fart på de multilaterala förhandlingarna i WTO. De transatlantiska frihandelsförhandlingarna pågår nu för fullt. Med hänsyn till den betydande handeln mellan Sverige och USA bör det finnas ett intresse att följa dessa noga. Jan E. Frydman Advokat 43