Advokaten 1
PRAKTISK JURIDIK till civil olydnad ligt ansvar f
ör lagar som stiftats av riksdagen som är folkets främsta företrädare. Bakom denna andra linje kan ligga hypotesen att om lagbrott tolereras, så bryter rättsstaten samman. Den allmänna laglydnaden riskeras. Det spelar då ingen roll om lagbrotten är betingade av samvetsbetänkligheter snarare än av oförstånd eller av en vilja att vinna fördelar på andras bekostnad – som väl är de vanligaste anledningarna till att folk bryter mot lagar. Dworkin ifrågasätter om det finns någon evidens för hypotesen om rättsstatens undergång och fall och pekar samtidigt på att argumentationen bygger på en icke redovisad premiss: Lagbrytaren antas veta att han eller hon bryter mot en giltig lag. Om det antagandet spricker, så spricker också hållbarheten i argumentationen enligt Dworkin. mina funderingar utgår från det hypotetiska antagandet att ”den olydige” efter överväganden kommit fram till att den författning som överträds är ogiltig. Med ogiltig menar jag nu att författningen, enligt den olydiges uppfattning, strider mot grundlag eller annan överordnad författning, mot EUrätten eller mot EMKR. Detta kan jämföras med innehållet i 11:14 RF, 2:19 RF och principen om EUrättens företräde. Man kan säga att den enskilda människan gör en egen privat normprövning. ADVOKATEN NR 8 • 2018 För fortsättningen ska jag göra två basala antaganden. Det första antagandet är att tolerans för civil olydnad knappast kan motiveras av att sakfrågan som den olydige försvarar allmänt gillas i den ena eller andra grupperingen. Samma princip borde rimligen upprätthållas oavsett om lagbrott begås för att hindra en förment olaglig utvisning, markanvändning, abort eller inskränkning av rätten att uttrycka extrema eller dumma åsikter. Principen bör alltså vara sakneutral. Det andra antagandet är att den olydiges handlande – jag ska strax återkomma till underlåtenhet – inte får medföra en kränkning av andras rättigheter när rättigheterna grundas på lagar och normer, vars giltighet inte kan ifrågasättas. Jag är medveten om att den närmare innebörden av detta andra antagande kan diskuteras, men jag förbigår en sådan diskussion i detta sammanhang. Antagandet framstår för mig intuitivt som tillräckligt moraliskt försvarbart så att det kan ligga till grund för en fortsatt diskussion av huvudtemat. Den som ägnar sig åt egen normprövning löper förstås risk att ta miste. Den domstol som i sista instans prövar saken kanske gör en annan bedömning än den enskilde gjorde. Kanske avgörs saken på grund av att lagen, som visserligen kan tyckas skava till exempel mot Europakonventionens skrankor, trots allt ryms inom statens tillåtna bedömningsmarginal (”margin of appreciation”). Man kan säga att den enskilde har agerat under inflytande av en rättsvillfarelse – som det visade sig till slut. den konventionella visdomen är att den som svävar i en rättsvillfarelse i grund och botten får skylla sig själv. En del av motiven för detta återgår förmodligen på en sammanblandning av okunnighet och villfarelse. Få kan väl säga emot att det bör finnas incitament för medborgarna att hålla sig kunniga snarare än okunniga om innehållet i rättsregler. Äkta eller påstådd okunnighet bör då inte belönas. Men motiven för att straffa den som väljer att förhålla sig okunnig kan inte vara desamma som motiven för att straffa den som reflekterat över ett lagbud och dragit fel slutsats om dess giltighet. Om de två situationerna – okunnighet och villfarelse – inte noga hålls isär tycks attityden till rättsvillfarelser av nu nämnt slag leda till att individers egna normprövning motverkas. Reflekterande medborgare straffas för sina felslut på i princip samma sätt som andra lagbrytare. De som okritiskt efterlever lagar som senare visar sig ogiltiga och till och med socialt skadliga drabbas däremot inte av något ansvar. Ett sådant förhållningssätt bygFÅ KAN VÄL SÄGA EMOT ATT DET BÖR FINNAS INCITAMENT FÖR MEDBORGARNA ATT HÅLLA SIG KUNNIGA SNARARE ÄN OKUNNIGA OM INNEHÅLLET I RÄTTSREGLER. ÄKTA ELLER PÅSTÅDD OKUNNIGHET BÖR DÅ INTE BELÖNAS. » 51