Nordens Tidning 1
En nordisk variant av politisk populism Debatt Nä
r man tänker på begreppet politisk populism i Norden går tankarna osökt till dansken Mogens Glistrup (1926-2008) som grundade sitt parti i protest mot höga skatter och som gjorde sig känd för lustiga och olustiga utspel. Sedan Glistrups dagar har den politiska populismen spridit sig till övriga nordiska länder. Enligt journalisten Bengt Lindroth finns det en särskild variant av politisk populism i Norden. L indroth har å yrkets vägnar bevakat Norden i mer en fem decennier, bland annat som nordisk korrespondent för Sveriges Radio stationerad i Helsingfors, politisk redaktör för Expressen och kolumnist i flera tidningar. I Föreningen Norden Sveriges årsbok 2016, Väljarnas hämnd, gör han en nyttig genomgång av populismen och nationalismen i Norden. Lindroth bok borde vara pensum för alla som sysslar med politik och som vill förstå uppkomsten av populistiska partier. Dansk folkeparti (DF), som har sina rötter i Glistrups Fremskridtsparti, Sannfinländarna, norska Fremskrittspartiet (FrP) och Sverigedemokraterna (SD) avviker från varandra på många punkter, men har också gemensamma drag. Däremot känner de tydligen inte stor samhörighet sinsemellan eftersom de inte ingår i samma partigrupp i Nordiska rådet, som är parlamentens samarbetsorgan. I Danmark fick skattefrågorna ge vika för fokus på asyl- och invandringsfrågor när det gamla Fremskridtspartiet fick ny ledning och bytte namn till Dansk folkeparti. DF har aldrig suttit i regeringen, men kan i egenskap av det största oppositionspartiet påverka Lars Lökke Rasmussens minoritetsregering. Också norska FrP grundades som ett protestparti främst mot skattepolitiken, men utvecklades under Carl I. Hagens ledning till ett allmänt missnöjesparti med fokus på invandringsfrågor. Under sin nuvarande ordförande Siv Jensen tog partiet steget in i regeringen och klarade hösten stortingsval bra. Fyra års regeringsansvar resulterade i en nedgång på en procentenhet (från 16 till 15 procent) och partiet ingår i Erna Solbergs nya kabinett. Sannfinländarna hette från början Finlands landsbygdsparti och var ett 24 nordens tidning nr 1 | 2018 skulle skriva boken idag skulle jag placera in den politiska populismen i Norden i ett bredare europeiskt sammanhang. Men det är onekligen så att det finns en speciell form av populism i Norden, säger Lindroth. – Ser man på de populistiska rörelserna land för land kan man konstatera att Timo Soini gradvis tappade intresset för det Sannfinländska projektet samtidigt som han uppenbarligen trivdes och trivs bra som utrikesminister. Han hade trovärdighet som ordförande i opposition och nådde målet att vara med och ta ansvar, men med tilltagande ansvar sprack partiet eftersom baklandet ville annat. – I Danmark utnyttjar DF sin förhålspråkrör för småbönder och andra som hamnat i kläm när Finland urbaniserades på 1970-talet. Sluggern Veikko Vennamo (1913-97) var Nordens första utpräglade missnöjespolitiker, men han hade ett förflutet i Agrarförbundet (nuvarande centern). Under sonen Pekkas tid som partiledare slipades kanterna och Flp satt med i två regeringar på 1980-talet innan populariteten rasade och partiet gick i konkurs. På ruinerna byggde sedan Timo Soini ett nytt parti Sannfinländarna, som efter några framgångsrika val tog plats i regeringen som bildades 2015. I somras sprack partiet och Sannfinländarna lämnade regeringen medan partiets fem ministrar och riksdagens talman bildade en ny rörelse, Blå framtid, som registreras som parti. Det är inte många politiska bedömare som tror att Blå framtid har någon som helst framtid (gallupstödet är under 2 procent), men regeringen ser ut att hålla ihop fram till valet 2019. sd Har inte samma bakgrund som missnöjespartierna i grannländerna och har tillsvidare inte uppnått en liknande vågmästarroll, men partiet sväller och är konstant nummer två efter socialdemokraterna i alla gallupar. SD är politiskt isolerat och riksdagsvalet 2018 blir en värdemätare på partiets politik som fokuserar på problem relaterade till invandringen. I sin bok valde Lindroth att förbigå Island med motiveringen att där inte finns ett framgångsrikt populistiskt parti (möjligen med undantag av Piratpartiet). Hur ser då läget ut idag, två efter att boken Väljarnas hämnd utkom? – Mycket har hänt sedan boken gavs ut, men det politiska landskapet består. Det har skett mycket i vår omvärld och om jag landevis lågmälda framtoning till att påverka regeringens politik och nu när socialdemokraterna under Mette Fredriksen justerat sin ståndpunkt och intar en mer kritisk inställning till invandringsoch asylfrågor bildar de två oppositionspartierna en gemensam front gentemot regeringen. – I Norge klarade FrP sin första mandatperiod i regeringen bra. Siv Jensen har fört en ansvarig politik som finansminister, men samtidigt lyckats få högerregeringen att höja anslagen för vissa samhällsgrupper och därmed knipit lite från oljefonden. FrP spelar på två strängar. Jensen för en ansvarsfull politik, medan integrationsminister Sylvi Listhaug står för de populistiska utspelen. lindrotH påpekar att i Danmark har allt fler socialdemokrater med ordföranden i spetsen ställt frågan om den klassiska välfärdspolitiken kan bära så stora kostnaderna som invandringen medför. Samma diskussion har förts i Norge, men inte i Sverige. Åtminstone inte inom socialdemokratin. – Inom svensk socialdemokrati säger man frankt: Vi klarar av det! Det gäller att få ekonomin att rulla och därmed ha råd med de inkomstöverföringar som är nödvändiga. Lyckas man med det utgår man från att allt det övriga också fungerar, det vill säga den kulturella och politiska integrationen av nyanlända. Lindroth hänvisar till Anna-Greta Lejon som i tiderna hävdade att Sverige skall bli världsbäst på detta. Bland övriga svenska partier kan man enligt Lindroth skönja en början till debatt om huruvida den nordiska välfärdsstaten pallar för det tryck som invandringen medför.