Nordens Tidning 1
Recension ”Nordiskt samarbete ”Att vara på vår va
kt, att kunna ta initiativ och realförhandla nordiskt. Det kan behövas för de nordiska länderna i det försämrade världsläget vi befinner oss i och där NATO och EU kanske inte blir vad de var”. Så skriver förre talmannen Björn von Sydow, ordförande i Letterstedtska föreningen, i ett förord till antologin ”Norden sett inifrån. Det fjärde spårbytet”(Santérus förlag). Claes Wiklund, huvudredaktör för Nordisk tidskrift och statsvetarprofessorn Bengt Sundelius, är huvudansvariga för antologin, som samlat ett 20-tal mycket namnkunniga nordiska skribenter. A ntologin rekommenderas inte bara till oss fullblodsnordister utan även till en bredare allmänhet. Förhoppningen är att antologin skall finna läsare inom de politiska partierna, inom föreningslivet och studieförbunden. Här samlas mycket fakta och många spännande slutsatser, som sällan eller aldrig kommer fram i svenska nyhetsmedier. Det slås fast att det nordiska samarbetet tjänat oss väl i Norden under efterkrigstiden och kan karakteriseras av fyra spårbyten. Efter det första spårbytet på 1950-talet bildades efter ett misslyckat försök med en skandinavisk försvarsunion Nordiska rådet och individens fria rörlighet – en förlöpare till EU:s bestämmelser om fri rörlighet. Andra spårbytet ägde rum 20 år senare, då man övergick till sektorsbaserat programsamarbete genom ett 40-tal nordiska institutioner och tre centrala politiska sekretariat. Efter ytterligare 20 år skedde ett tredje spårbyte i och med Sveriges och Finlands entré i EU. Fjärde spårbytet slutligen är ämnet för Wiklund och Sundelius antologi och inleds 2007-2009 med exempel som nordiskt försvarspolitiskt samarbete - NORDFECO bildas. Och sedan Thorvald Stoltenbergs rapport 2009, en nordisk solidaritetsförklaring antas av utrikesministrarna 2011 och civil säkerhet blir viktigare. Därmed är cirkeln sluten. Samarbetet är tillbaka där man började nämligen säkerheten. Att sätta 26 nordens tidning nr 1 | 2018 avsteg från etablerad praxis, menar Wiklund och Sundelius. Tidigare har andra ministrar varit samarbetsministrar och åren 2014-2016 hade vi i Kristina Persson en ”egen” Nordenminister. Utrikesministern kunde förstås, skriver Wiklund och Sundelius, vara en stark och högprofilerad politisk kraft för det nordiska om denna ambition prioriterades bland hennes många ansvarsdomäner. Hårda ord men inte utan anledning! Det ska nu dock nämnas att Västerviks-Tidningen i dagarna just uppmärksammat detta! 1950-talet anses av Wiklund och just säkerheten främst känns angeläget i Norden. men Först lite om mediers ointresse av nordiska frågor. Som ett symptom på kunskapsläget och det mediala ointresset nämns i antologin att ingen svensk journalist eller oppositionspolitiker reagerat på att utrikesminister Margot Wallström sedan maj 2016 också är nordisk samarbetsminister. Det är ett symboliskt laddat Sundelius vara guldåren för det nordiska samarbetet, då infördes för medborgarna viktiga reformer som passfrihet, gemensam arbetsmarknad och ett gemensamt socialt skyddsnät. Efter andra världskriget gjordes som nämnts ett försök med en nordisk försvarsunion. Senare kom misslyckandet med bildande av en nordisk ekonomisk union ett Nordek men också dess lyckade adoptivbarn i Nordiska investeringsbanken i Helsingfors och vidare Nordiska rådets litteraturpris, forskningssamarbete och samarbetet i FN. Men efter Danmarks