Advokaten 1
Gästkrönika GÄSTKRÖNIKÖR ANDERS THORNBERG Att sky
dda den svenska är det finaste det maximala antalet personer för pressuppbådet i det trånga rummet var sedan länge överskridet. En mur av journalister från hela världen, kameror, stativ, mikrofoner, mobiltelefoner och sladdar trängdes framför mig. Knappt ett dygn efter terrordådet på Bryggargatan krävde omvärlden svar. Som operativ chef på Säkerhetspolisen var det jag som skulle ge svaren. Svar som ännu inte fanns. Utredningsarbetet var i sin linda, åklagaren hade precis tagit över förundersökningen från Stockholmspolisen. Kamerablixtarna smattrade. Jag fick inte tappa skärpan. Därför trampade jag hårt på min egen tå genom hela presskonferensen. Situationen efter terrordådet var extrem, men temat är välbekant. Som säkerhetstjänst utsätts vi för ett ständigt tryck från omvärlden. Samtidigt måste vi behålla skärpan. Hoten vi har till uppgift att avslöja och förhindra är av komplex karaktär, men alla med den gemensamma nämnaren att de skulle få allvarliga konsekvenser för vårt samhälle. Vad som vid första anblick verkar vara av stor betydelse kan visa sig vara ingenting. Och det som på pappret ser ut som en struntsak kan vara ett potentiellt stort hot mot Sverige. När omvärldens händelser är svårbedömda och när konsekvenserna kan bli förödande gäller det att ha is i magen. De underrättelser vi hämtar in måste bearbetas i exakt den omfattningen att vi kan tolka dem och förstå vad de betyder. Det kan innebära arbete i en timme – eller flera år. Den ena riktpunkten är rättssäkerhet. Att vare sig rusa iväg eller sinka det operativa arbetet är den andra. Det är bråttom och vi måste alltid göra rätt. i ett skarpt läge ställer vi oss därför ett antal frågor. Vad är det vi ser – egentligen? Finns det något dolt som vi borde upptäcka? Vad måste vi göra för att trygga situationen för medborgarna? Är den centrala statsledningen säkrad? Behöver vi kontakta samarbetspartners så att de kan vidta åtgärder för sin verksamhet? Ska vi sända ut spanare, livvakter eller utredare till platsen? Hur påverkar det 32 som hänt de brottsaktiva miljöer vi följer? Och inte minst, står de verktyg vi är i färd med att använda i rimlig proportion till integritetsintrånget och den nytta de förväntas leda till? Regelbundet rapporterar jag våra resultat till vår uppdragsgivare regeringen. Mitt bästa besked till dem är: inget har hänt. Hur skulle ett sådant resonemang te sig när en börs-VD rapporterar till sina aktieägare? Eller en advokat till sina klienter? Säkerhetspolisens största tillgång är medarbetarna och jag försöker hylla dem så ofta jag kan. Jag ägnar en dag i veckan åt att träffa dem på rundvandringar i verksamheten för att i någon mån ha örat mot rälsen. Lojaliteten och stoltheten är stor. I tuffa stunder, exempelvis när det blåser kring vår verksamhet i media, står jag stärkt av dessa möten och vetskapen om det goda arbete vi gör. vi har gjort en lång resa från den slutenhet som rådde när jag började på Säkerhetspolisen år 1986. Vi har aldrig varit så öppna som vi är idag. Ett exempel är när kronprinsessparet gifte sig och jag satt i direktsänd TV på ett hustak i Stockholm tillsammans med Leif GW Persson. Jag beskrev hur våra livvakter jobbar, de som just då joggade jämte ekipaget klädda i kostymer och svarta löparskor. Det skyddsuppdraget gav upphov till den finurliga Säpojoggen, där en grupp kostymklädda privatpersoner på eget initiativ springer eskortsträckan varje årsdag av bröllopet. I deras kölvatten anordnar vi en egen Säpojogg, öppen för alla under Almedalsveckan i Visby. Något sådant hade varit helt otänkbart för några år sedan. Innan vi började arbeta mer aktivt för att öppna oss var jag ofta frustrerad. Var vi hemliga i onödan? Fanns det delar som vi faktiskt kunde kommunicera, utan att säga för mycket? Om ingen förstod vårt uppdrag kunde vi ju inte göra ett lika bra arbete åt Sveriges medborgare. Vi är beroende av allmänhetens förtroende. Ett förtroende som rör vår förmåga att klara av vårt uppdrag, men också ett Advokaten Nr 5 • 2014