Nöjesnytt Helsingborg 1
SIONERSKIVRECENSIONERRECENSIONRECENSIONERRECEN DA
NIEL NORGREN "Alabursy" (Superpuma Records) Bästa låt: "If you look at the picture too long" nnnnn Med varje ny skiva stramar Daniel Norgren åt sitt musikaliska uttryck. Den bullriga debuten "Kerosene dreams" är förvisso genetiskt besläktad med "Alabursy", men fem skivor senare är Norgren förmögen att skapa ett album som känns som en enhetlig vision snarare än en spretig samling låtar. Det som verkligen sticker ut är melodierna. När Daniel Norgren går runt i skogen och gnolar för sig själv lyckas han drömma ihop de mest oförglömliga små slingorna. "Everything you know melts away like snow", till exempel, låter som någonting ett uttråkat barn sjunger i baksätet på en bil, och "If you look at the picture too long" är en fantastisk visa i all sin enkelhet. I det avslutande titelspåret har Daniel Norgren dessutom lyckats med något så unikt som att skapa en musikalisk cliffhanger, ett löfte om att boråsaren har ännu större och mörkare saker att bjuda på framöver. PATRIK STANELIUS THE LEATHER NUN "Whatever" (Sound Pollution Distribution) Bästa låt: "Outside my window" nnnnn Det har gått 20 år sedan The Leather Nun släppte nytt material och mer än 30 år sedan nunnorna stod för några av de hårdaste och mest provokativa scenshowerna i svensk rockhistoria. 2009 gjordes ett försök att återuppliva bandet, men det slutade med att sångaren Jonas Almquist lika snabbt lade ner det igen. Nu är The Leather Nun tillbaka på allvar, med en ny skiva och en kommande exklusiv spelning i Stockholm. Och delar av "Whatever" är oväntat bra; förstasingeln "Outside my window" är till exempel extremt kraftfull, mörk och hotfull - precis som Lädernunnan i sin krafts dagar. Hade man fått önska hade bandet hållit sig till hård rock i stället för att sväva i väg mot andra genrer. Blues och ballader har till exempel aldrig varit the The Leather Nuns styrka. Då blir Jonas Almquists svengelska mer pinsam än pikant och musiken snarare banal än genial. SARA ULLBERG Joey Burns CALEXICO "Edge of the sun" (City Slang/Playground) Bästa låt "Woodshed waltz" nnnnn Ända sedan Giant Sands rytmsektion Joey Burns och John Convertino bestämde sig för att starta eget i mitten av 1990-talet har de, under namnet Calexico, varit några av indievärldens mest intressanta musikmakare. ANNA JÄRVINEN Buren (Diesel Music) Bästa låt: "Explosioner" nnnnn Anna Järvinen har valt att släppa sitt nya album "Buren" i två omgångar. Den första delen, en sex låtar lång ep-version, kom i februari och nu kommer fullängdsversionen. Del ett hyllades nästan unisont i pressen men själv förstod jag aldrig storheten. Det gör jag inte när det gäller det slutgiltiga släppet heller. Järvinen är synonym med fjäderlätt pop, tunn som en tyllgardin. Den sprödheten håller i sig, även om "Buren" kanske mer går åt vispop än tidigare (undantaget "Affären", som har ett rätt härligt såsigt discobeat). Det är ett av hennes signum, och det är klart att det är bra med ett sådant. Men här känns det egna uttrycket inte särskilt eget längre: skivan är opersonlig fast med Anna Järvinen-etikett. Det finns dock höjdpunkter: "Jag ville alltid vara" med sitt rytmiska lugn och pianoslinga är absolut bäst bland de nya låtarna och "Explosioner" är fortfarande en höjdare från den första ep-versionen. Sammantaget är det en alldeles för försiktig skiva - hon borde ha tagit ut svängarna betydligt mer för att nå upp till en av sina bästa låtar, "Götgatan", på debutskivan "Jag fick feeling". Här saknas riktig feeling. Positivt är dock att albumet verkligen hänger ihop. Den röda tråden är både röd och rak, oavsett vad man tycker om den. SARA HALDERT 68 |70 | nöjesnyttsnytt Under 20 år har de gjort ljuvlig pop influerad av allt från mariachi och jazz till country och americana. På ungefär vartannat album går det dock överstyr och Calexico låter spretiga och i stället för mångfacetterade. Bandets senaste skiva, "Algiers", var på rätt sida gränsen medan nya "Edge of the sun" tyvärr ofta misslyckas med att vara det. Spår som "Cumbia de Done" och "Beneath the city of dreams" hade man till exempel klarat sig utan. Som helhet är "Edge of the sun" trots allt ett bra album och några låtar, som "Woodshed waltz" och "Follow the river", drabbar en på riktigt. LINUS BRÄNNSTRÖM VILLAGERS "Darling arithmetic" (Domino Recording/Playground Music) Bästa låt: "Hot scary summer" nnnnn Det finns ett klart släktskap mellan John Grant och Conor "Villagers" O'Brien. Båda är fantastiska historieberättare, båda har röster att dö för. Men där Grants låtar bärs av lika delar desperat tragik och galghumor är hans irländska motsvarighet Conor O'Brien skörare och mer renodlat allvarsam. På Villagers tredje platta "Darling arithmetic" har han skalat bort allt det som gjorde förra skivan "Awayland" på en gång storslagen och intim. Ingen av de andra bandmedlemmarna har fått vara med; Conor har skrivit låtarna, producerat och spelar alla instrument själv. Det är både bra och dåligt. Bra för att man kommer så nära, så nära att det känns som om Conor O’Brien sitter inne i ens huvud och viskar sina vackraste låtar, som inledande "Courage" och "Hot scary summer". Dåligt för att det faktiskt blir en smula enahanda till slut. SARA ULLBERG