Nöjesnytt Helsingborg 1
SIONERBIORECENSIONERRECENSIONRECENSIONERRECENS MÄ
STERSKAPET Regi: Morgan Matthews Med: Asa Butterfield, Sally Hawkins, Rafe Spall med flera AVENGERS: AGE OF ULTRON I rollerna: Robert Downey Jr, Scarlett Johansson, Mark Ruffalo med flera Regi: Joss Whedon nnnnn Iron man, Hulken, Thor och de andra i Avengers-gänget får rycka ut och rädda världen när en artificiell intelligens hotar att ödelägga mänskligheten. Det blir enormt mycket underhållning för biobiljetten, speciellt om man uppskattar ett existentiellt fadersuppror i klatschiga färger lika mycket som en rejäl robotfajt med käcka oneliners. Den första filmen om Avengers blev en fullt godkänd superhjältemacka med extra allt, redo för fansen att hungrigt sluka. Den var på många sätt ett uppsamlingsheat för Marvels mest populära hjältar, som i flera fall redan gjort succé i egna filmserier. Nu är det dags att ta hela spektaklet vidare och lyckat nog har regissören Joss Whedon den här gången börjat skala av de olika lagren i den där mackan och börjat titta mer noga på innehåll och balans. Även om filmen är några smulor för lång blandas förtjänstfullt fördjupning av rollfigurerna med lite typiskt nutida komplexitet som skakar om enkla föreställningar om rätt och fel i superhjälteuniversum. Dramatiken orsakas av Ultron, en fredsbevarande artificiell intelligens som Tony Stark våghalsigt sätter igång i hopp om att hans Iron Man ska få lite lugn och ro. Men att leka Gud har sina risker och Ultron blir snabbt mycket smartare än vad Tony Stark hade räknat med. Nya i gänget är tvillingduon Quicksilver och Scarlet Witch, bra tillskott i form av Aaron Taylor-Johnson och Elizabeth Olsen, vars krafter först beskrivs med krångliga vetenskapliga termer och sedan sammanfattas i den korta versionen: "han är snabb och hon är konstig". Där ligger också en av filmens styrkor, den funkar på flera nivåer samtidigt och fixar att på ett underhållande sätt kasta sig mellan Asgårdsproblematik och Eugene O'Neill-referenser. Hotet mot mänskligheten är vältajmat nog också förankrat i nutiden, rädslan för hur artificiell intelligens kan utveckla sig själv och anta oförutsedda former är högst verklig. Samtidigt finns det enkla budskapet "om Ultron når kärnan är det kört". Absolut bäst är som vanligt det otämjda raseriet i ett riktigt Hulken-utbrott. Nu lämnar Joss Whedon över Avengers-serien till regi-duon bröderna Anthony och Joe Russo, som redan är förankrade i Marvel-fabriken med "Captain America: Return of the first Avenger" och kommande "Captain America: Civil war". Den här mackan är inte söndertuggad på långa vägar. MIRANDA SIGANDER GIRIGHETENS PRIS I rollerna: Fabrizio Bentivoglio, Matilde Gioli, Valeria Bruni Tedeschi med flera Regi: Paolo Virzì nnnnn En moralthriller från norra Italien bjuder på ett osmickrande men kanske väl ambivalent porträtt av nutidens klassamhälle. Skickliga skådespelare håller spänningen uppe men frågan är om det i slutändan kanske är publiken som blir skurken i dramat. Under förtexterna visas en övergiven festlokal, där en servitör sopar konfetti från golvet. Det ska snart visa sig att det före, under och efter festligheterna har pågått en hel del dramatik. Först cyklar servitören hem i natten och blir påkörd av en biffig bil, som smiter. Den tillhör en av ortens många svinrika familjer. Men vem körde egentligen? "Girighetens pris" bygger på den amerikanska romanen "Human capital" av Stephen Amidon. Tack vare sin konstruktion med kapitelindelning och tillhörande perspektivbyten blir den aldrig tråkig, tvärtom. Vi får små pusselbitar i varje del och kan så småningom se hela bilden i minidramat om den mystiska chauffören. Trots övertygande skådespelarinsatser, främst från Valeria Bruni Tedeschi i rollen som ledsen lyxhustru och Matilde Gioli som ung Angelina Jolie-kopia och en slags spindeln i nätet-roll, känns filmen i slutändan lite för subtil för sitt eget bästa. Som en variation på kritiken mot den omoraliska och känslokalla en procenten är den ganska klichéfylld. Den kämpande medelklassen visas också upp enligt gängse mallar, vi får en pappskalle som försöker vara något han inte är och en god tjänare i allmänhetens tjänst. Medan underklassen har dåliga tänder och alltid får ta smällen. Det är säkert en träffande samhällsanalys. Men att enbart hålla upp en spegel av det inte särskilt smickrande livet i Italien (som går att applicera på hela västvärlden) där status quo upprätthålls och alla till slut får ungefär vad de förtjänar resulterar i lite av en "jaha"-reaktion. Kanske är det så att poängen trillar ner först efter att eftertexterna slutat rulla. Lurigt nog är det kanske tittaren som till slut blir den värsta i sammanhanget. För under filmens gång bryr man sig enbart om frågan om vem som egentligen körde bilen. Men vem offret var, den där mannen som sopade festgolvet, om det bryr man sig inte ett skvatt. MIRANDA SIGANDER 74 | nöjesnytt nnnnn Nathan är ett matematiskt geni, men när det gäller mänskligt samspel är han hopplöst trög. På en matteolympiad får han uppleva hur det känns att höra till, i den verklighetsbaserade filmen "Mästerskapet". Vad är egentligen normalt? De senaste åren har nya tankar kring vad som är friskt och sjukt omformat synen på autism. Personer med högfungerande autism har hävdat att de inte har ett funktionshinder utan bara representerar ett annat sätt att uppfatta världen på, än den neurotypiska majoriteten. Och att samhället borde anpassas till individers olikheter, i stället för tvärtom. Det synsättet genomsyrar den brittiska filmen "Mästerskapet", som handlar om tonårige Nathan. I hela sitt liv har han fått kämpa med att förstå det sociala samspelet, tolka människors signaler och passa in. Efter varje misslyckande finner han tröst i sin stora passion: matematik. När han reser till Taiwan för uttagningarna till en matematikolympiad upptäcker han att han inte är ensam i sitt utanförskap. Filmen bygger på regissören Morgan Matthews egen dokumentärfilm från 2007, "Beautiful young minds", som följde de brittiska deltagarna i den internationella matematikolympiaden. En av dem var Daniel Lightwing, som är förebilden för spelfilmens Nathan. Huvudrollen spelas av Asa Butterfield (Hugo Cabret), som med sin nästan överjordiska utstrålning gör Nathan till berättelsens självklara mitt. Med sin uttrycksfulla blick bjuder han in oss i Nathans inre. Men han är också lite för bildskön, lite för god, en sorts sagobokssymbol för det vackra lidandet. Jag blir betydligt mer berörd av Jake Davies som Nathans ettrige konkurrent Luke, en kärv kverulant vars smärta bara kan anas genom små, små sprickor. Med honom som huvudperson hade "Mästerskapet" blivit betydligt mer intressant. I stället blir resultatet lite för uppfostrande och prydligt hopknutet, onödigt konventionellt för en film som vill hylla den som är annorlunda. KARIN SVENSSON KÄLLAREN Regi: Ulrich Seidl Speltid: 1 tim 25 min nnnnn Den kontroversielle filmaren Ulrich Seidl är tillbaka i dokumentärgenren. I "Källaren skildrar han österrikarnas underjordiska rum, i fasansfull detaljrikedom. Det börjar med en rysning. En äldre dam rotar bland lådorna i sitt källarförråd, plockar ner en ask och lyfter försiktigt ut en nyfödd bebis som hon obekymrat gullar med. Det dröjer bara bråkdelen av en sekund innan jag inser att det är en ovanligt naturtrogen docka, men nervändarna har redan hunnit krulla ihop sig. Det där stickande obehaget är österrikaren Ulrich Seidls paradgren. I filmer som "Import/Export" och "Paradis"-trilogin har han grävt i människors mörkaste begär och djupaste äckel, och blivit både upphöjd och hatad. Kanske beror det på att det är så svårt att utläsa hans motiv, om han är misantrop eller humanist. Är filmerna modiga eller simpelt effektsökeri? "Källaren" ger inget tydligt svar på den frågan. I Seidls första dokumentärfilm sedan 2003 skildrar han sina landsmäns relationer till sina underjordiska rum. Vi får följa med ner till skjutbanan där Fritz Lang arbetar, när han inte testar akustiken med en italiensk aria. Vi får träffa den fryntlige Josef Ochs, som spelar trombon och sorgset berättar om sin alkoholism, innan han glatt visar upp ett sällskapsrum som är tapetserat med bilder på Adolf Hitler. Som i de flesta av Seidls filmer har sex en central roll. Vi får möta ett par som utövar en extrem form av sadomasochism (han får städa hemmet med tungan och agera toalettpapper åt frun) och en kvinna som sakligt berättar om varför hon tänder på att bli slagen. Seidl varvar de långa berättelserna med ögonblickstablåer: tre håglösa kvinnor i en tvättstuga, misären i en knarkarkvart, ett lunchrum där arbetarna sitter med pannan mot bordet och sover. En man betraktar sitt terrarium, där en två meter lång orm lojt väntar på att hamstern som hans husse släppt ner ska komma lite, lite närmare. Det är bildmässigt välkomponerat, oändligt fascinerade och nästan helt outhärdligt. KARIN SVENSSON