NG Sthlm 1
FRÅN SÄVSJÖ TILL SOTJI Emelie Wikström heter den
26-åriga alpinskidåkaren från Sävsjö som representerat Sverige i både världsmästerskap och olympiska spel, inte bara en utan två gånger. I Sotji 2014 kom hon sexa och i Pyeongchang 2018 slutade hon på tolfte plats. TEXT: ELLINOR ÅKESON – JAG TYCKER ATT OS är det största man kan vara med om som idrottare, i alla fall för oss i alpint. Det är klart att vinna en cup kanske för många väger större, men att ens bli uttagen till OS, som det i Sotji som var mitt första, var jättestort och fantastiskt. Skulle du säga att OS är ditt starkaste minne kopplat till din karriär? – Att få vara med i OS har varit en dröm för mig sedan jag var liten. Det är någonting utöver det vanliga att vara i OS-byn och att bara få ha på sig OSkläder. Det bildas en otrolig gemenskap, dels mellan Sveriges alla idrottare, men även med de från andra länder. Man käkar i en gigantisk matsal och lever ju i den här byn tillsammans. Det stora är att det är så mycket runt omkring, det är så annorlunda alltihop, men väl i backen är det som vilken annan tävling som helst. Det är mindre än en världscup just publikmässigt, kan jag tycka. Det känns nästan mer avskalat på OS än på en världscup i till exempel Österrike där det här är en nationalsport. – När jag kom sexa i Sotji hade jag en så himla härlig känsla, så det är någonting 50 NÖJESGUIDEN | NR 11, 2018 som alltid kommer att väga väldigt tungt. Bara att ha varit där gör att jag känner mig väldigt lyckligt lottad. Många tycker att det är stort att ha åkt och kollat på ett OS, men att få ha varit med är jag väldigt glad över, verkligen. Hur kommer det sig att du började med skidåkning? – Vi flyttade till ett större hus som låg granne med backen. Eller granne och granne, men det var bara några hundra meter genom skogen dit. Min syster ville börja åka skidor och jag var bara fyra år, så jag fick följa med när hon skulle upp. Sedan blev mamma och pappa involverade i klubben, för som jag har fått det berättat för mig fanns det ingen alpin verksamhet där då, så de var med och började driva det. Men det är tack vare syrran! Och hur kommer det sig att du fortsatte? Var det kärlek vid första ögonkastet? – Jag minns inte hur jag kände när jag var fyra, men från sex fick man börja tävla lite och sådär och jag var ett helt galet barn. Jag hade sjukt mycket energi, ville göra tusen saker, klättrade på väggarna och gick på händer mer än på fötter, jag var tokig i att röra mig. Så jag har inte alltid hållit på med bara skidåkning, det har varit många andra sporter också, men när jag började tävla i skidåkning gick det bra redan från början och jag tyckte att det var väldigt roligt med fart. Sedan kom det till en punkt där i sjuan, åttan när man blev tvungen att välja och då blev det skidåkningen, men fram till dess hade jag hållit på med många olika idrotter. Kan du minnas vad du hade som första mål? – Det har alltid varit det klassiska ”jag ska bli bäst i världen”, sådana stora mål, eftersom man haft sina förebilder, men ett rimligt mål för mig själv då var Vemdalsslalomen. Det var en slalomtävling för alla i hela Sverige och det var första gången jag tävlade mot alla i hela Sverige, annars tävlar man ju mot de i sitt egna landskap eller region. Jag vet inte om jag hade som mål att vinna, men jag gjorde det, åtminstone några av alla gånger jag var med. – Sedan minns jag första gången jag var med på läger för att få kvala in till olika tävlingar utomlands. Trofé Topolino, som är det inofficiella VM för den åldern, var ett stort mål och dit tog jag mig. Jag har aldrig varit någon resultat- och målmänniska, men jag vann i alla fall den tävlingen. Det var jättestort, även om jag nog inte förstod det då. Det var startskottet för att jag skulle inse att skidåkningen var någonting jag var väldigt duktig på. Efter den dagen bestämde jag mig att det var det jag ville satsa 100 procent på. Vad är ditt mål i dag? – Närmast har vi ju VM på hemmaplan i februari, det är ett jättestort mål. Jag är som sagt inget superfan av resultatmål. Jag har börjat förstå, bara de senaste åren, att jag måste fokusera lite mer på känslan kring varje tävling och hur jag vill känna på start eller under tävlingsdagen, för då vet jag att resultaten kommer att komma till slut. Hellre det än att sätta ett resultatmål och efteråt känna att man lyckats eller misslyckats. Det är klart att man alltid drömmer om medalj, oavsett om det är med laget eller en individuell, men först och främst vill jag den här säsongen fighta tillbaka min startposition som jag hade inför den förra säsongen.