Advokaten 1
Debatt Reglerna gällande preskriptionsavbrott Gen
om ett par uppmärksammade rättsfall har Högsta domstolen omtolkat reglerna gällande preskription av fordringar på ett sätt som har fått mycket långtgående konsekvenser för kreditförhållanden. Att utan lagstiftning drastiskt förändra bevisbördan för om preskriptionsavbrott har skett kan ifrågasättas. Samtliga moderater i riksdagens civilutskott har därför i en gemensam motion föreslagit att reglerna gällande preskriptionsavbrott ska ses över. E nskilda fordringar löper med en preskriptionstid om antingen tre eller tio år. Preskriptionstiden förlängs från den tidpunkt då preskriptionsavbrott sker. Preskriptionsavbrott kan bland annat ske genom att gäldenären får ett skriftligt krav eller en skriftlig erinran om fordringen från borgenären, se 5 § preskriptionslagen. Högsta domstolen (HD) har tidigare uttalat att ett kravbrev som ostridigt har sänts till gäldenärens adress utan att komma i retur inte innebär att preskriptionsavbrott har uppkommit (se NJA 1996 s. 809). Den princip som har gällt har varit att det är borgenären som står risken för att ett kravbrev inte når gäldenären och att det är borgenären som ska styrka att preskriptionsavbrott har skett. Preskriptionsavbrott ansågs då styrkt exempelvis om gäldenären kvitterade ut ett kravbrev som sänts med rekommenderad försändelse eller då mottagningsbevis skrivits under. NY PRAXIS År 2007 (NJA 2007 s. 157) lättade HD väsentligen på beviskravet genom att slå fast att preskriptionsavbrott kun38 de anses ha uppkommit då ett flertal försändelser avsänts till gäldenärens folkbokföringsadress utan att ha kommit i retur. Målet gällde en konsumentfordran. Inom ordinarie preskriptionstid hade borgenären skickat fem kravbrev och därefter ytterligare nio kravbrev till gäldenärens folkbokföringsadress. HD uttalade att möjligheten att inte åtminstone något av breven skulle ha nått gäldenären kunde anses vara försumbar. I stället för att borgenären ska styrka preskriptionsavbrott ska numera alltså, enligt HD, en sannolikhetsbedömning göras. HD har dessutom godtagit utdrag ur inkassobolags datasystem som bevisning för att brev har avsänts. Det krävs alltså inte ens faktiska kopior av avsända brev. Utdragen kan vara av mycket varierande kvalitet. År 2012 gick HD ännu längre (NJA 2012 s. 172) och menade att gäldenäDEBATTÖR Maria Malmer Stenergard är kronofogde och riksdagsledamot (M) i finansutskottet och civilutskottet. Tidigare har hon bland annat arbetat som biträdande jurist på advokatbyrå och som systemvetare. ren har en skyldighet att bevaka posten på sin folkbokföringsadress och att en försändelse som har delats ut där ska anses ha kommit honom tillhanda, oavsett om han faktiskt har bott på adressen eller inte. I och med det räckte det alltså inte att gäldenären lämnade en förklaring till varför han inte hade tagit emot försändelser på sin folkbokföringsadress. Man kan naturligtvis argumentera för en sådan ordning, men frågan är om inte sådana för enskilda människor långtgående förändringar bör genomföras genom lagstiftning i stället för genom domstolspraxis. BEHOVET AV EN ÖVERSYN En rad frågeställningar har uppkommit till följd av HD:s avgöranden: Hur många kravbrev behövs? Spelar det någon roll om det rör sig om en treårig eller tioårig preskriptionstid? Från vilket kravbrev anses preskriptionsAdvokaten Nr 2 • 2015