Advokaten 1
Ledare Generalsekreteraren Om svenska skiljeförfa
randen jag var häromdagen inbjuden att inledningstala på ett seminarium anordnat av Young Arbitrators Stockholm, YAS. Temat för seminariet var export av svensk rätt som avtalsstatut och svenskt skiljeförfarande som tvistlösningsmekanism. YAS har gjort en ambitiös inventering av argument som talar för Sverige som skiljesäte och för svensk rätt som materiellt lagval. Detta är ett mycket gott initiativ som kan hjälpa till i marknadsföringen av Sverige, när utländska parter står inför att utforma en tvistlösningsmekanism. Sverige har en lång och framgångrik tradition av tvistlösning genom skiljeförfarande. Det finns många fördelar med ett svenskt tvistesäte och med svensk materiell rätt. Som skiljeland har Sverige en hög trovärdighet och åtnjuter internationell respekt. Vi har en god och skiljedomsvänlig lagstiftning, tillgång på kunniga skiljemän och ombud, ett effektivt och väletablerat skiljedomsinstitut inom ramen för Stockholms Handelskammare och ändamålsenliga regler för detta institut. Till detta kommer skiljedomsvänliga domstolar. så långt allt väl. Men himlen är inte utan moln. Sålunda kan det på goda grunder ifrågasättas om inte Sverige under senare år har tappat mark. Vi hade under lång tid en god plattform bland annat genom att ryska och kinesiska avtal ofta föreskrev svensk rätt och tvistlösning i Sverige. Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut har alltjämt en framträdande plats inte minst när det gäller investeringstvister. Men konkurrensen är hård och den tidigare positionen håller på att försvagas. Valet av Sverige som ”neutralt” skiljesäte är för länderna i öst inte alls lika naturligt idag som tidigare. Andra fora har under senare år gjort framsteg. För öststatstvister tycks London och Schweiz ha tagit marknadsandelar. Andra populära säten är, New York, Genève, Hongkong, Dubai och Singapore. Så, om vi även framgent skall förmå hävda oss i en allt skarpare konkurrens måste nog bra göras bättre. Trots de uppenbara fördelar som Sverige och svensk rätt faktiskt erbjuder är valet ändå inte självklart för en person med utländska kommersiella glasögon försedd. Man möter, inte minst hos anglosaxiska jurister, uppfattningen att vår avtalstolkningslära är problematisk därför att den trots utförliga avtalstexter och ”entire agreement”klausuler likväl tillåter domstolar och skiljemän att vid 4 bestämmande av avtalsinnehållet beakta material långt bortom kontraktets fyra hörn. En annan ofta framförd kritisk synpunkt är att man i Sverige, i tillägg till extenderat tolkningsunderlag, dessutom tillåter sig att med skälighetsresonemang åsidosätta vad parterna uttryckligen avtalat. Sådana mekanismer finns förvisso också i utländska rättsordningar, men många utländska jurister tycks mena att principen om pacta sunt servanda står på svagare grund i Sverige än i viktiga konkurrentländer. Vi behöver därför vidta ett antal åtgärder i syfte att upprätthålla och långsiktigt utveckla vår konkurrenskraft på skiljedomsområdet. En viktig sådan åtgärd är att göra en översyn av skiljeförfarandelagen, LSF. Advokatsamfundet har sedan många år drivit denna fråga och vid flera tillfällen de senare åren uppvaktat Justitiedepartementet i ämnet. Effektiv och modern skiljedomslagstiftning är nödvändig om vi ska kunna stå oss i konkurrensen. Även om det nuvarande regelverket på det stora hela anses fungera väl, är det över femton år gammalt och måste vässas på vissa punkter. Detta insåg Justitiedepartementet som förra året beslutade att tillsätta en utredning. Till utredare förordnades Högsta domstolens tidigare ordförande, Johan Munck. Han ska utreda ett antal i direktivet angivna frågor, bland annat behovet av regler för att underlätta flerpartsförfaranden. Utredningen ska vidare göra en översyn av klander- och ogiltighetsreglerna, däribland frågan om klanderfristen ska förkortas, om snävare klandergrunder ska införas, om prövningstillstånd ska krävas vid överklagande till HD och om engelska ska kunna tillämpas som rättegångsspråk. Därtill skall utredaren överväga hur en skiljenämnd, i avsaknad av partsanvisning, skall gå tillväga för att fastställa tillämplig lag eller tillämpliga rättsregler. LSF saknar nämligen bestämmelser om hur skiljemännen ska bestämma vilket lands materiella rätt som ska tillämpas. Denna fråga har bland annat implikationer på effektiviteten och kostnaderna för skiljeförfarandet. Även om frågan är någorlunda klar för svenska jurister så kan avsaknaden av uttryckliga regler i LSF medföra onödig osäkerhet hos utländska betraktare. Förutsättningarna för en effektiv tvistlösning ändras i hög takt. Liksom lagstiftningen måste följa utvecklingen, måste även Skiljedomsinstitutets regler göra detsamma. En översyn av det regelverket pågår också. Advokaten Nr 2 • 2015