Advokaten 1
Praktisk juridik NY AVDELNING: PRAKTISK JURIDIK I
detta nummer av tidskriften lanserar vi en ny vinjett: praktisk juridik. Här inbjuds alla Advokatens läsare, som advokater, domare, åklagare eller andra engagerade personer i rättssamhället att skriva artiklar om angelägna och aktuella ämnen men som inte är av debattkaraktär. Tveka inte att kontakta redaktionen om du tror att du har en idé du vill dryfta eller om du vill veta mer. Den ideella rätten i upphovsrätten i fokus Vad reglerar den ideella rätten i upphovsrätten och hur fungerar den i praktiken? Under Tidskriften Advokatens nya vinjett Praktisk juridik utvecklar advokat Dag Wetterberg sin syn på frågorna. D en ideella rätten är central för upphovsrätten och består av tre delar, nämligen: 1. rätten som upphovsmannen har att namnges i samband med att upphovsmannens verk används; 2. rätten att upphovsmannens verk inte ändras så att hans eller hennes anseende eller verkets egenart kränks; eller 3. att verket inte görs tillgängligt i ett sammanhang eller form som är kränkande för upphovsmannen. Den ideella rätten kännetecknas av att det finns en rik rättspraxis som väl beskriver och definierar de olika delarna. Nedan skall jag gå igenom ett antal rättsfall som väl beskriver de tre varianterna av den ideella rätten. Därefter kommer jag att sammanfatta min syn på vikten av en fungerande ideell rätt samt vilken betydelse den ideella rätten har i det praktiska rättslivet. 1. Rätten att namnges Rätten att namnges är en grundläggande rätt i upphovsrätten. Det är Advokaten Nr 2 • 2015 rimligt att man som upphovsman presenteras som den som har skapat verket i de olika sammanhang som det används. Hur denna rätt tillämpas är beroende på vilken medietyp det är fråga om. När det gäller en kompositörs rätt att anges när ett verk används i television prövades frågan av HD1 . MUSIKBRANSCHEN OCH TV- MEDIERNA I målet prövades om SVT skulle betala skadestånd till en kompositör på grund av att han inte angivits som upphovsman till musiken till ”Det förskräckliga levernet på kaféet” i TV2 i programmet Go’morron Sverige. Yrkandena bestod i att SVT underlåtit att ange upphovsmännen i den omfattning och på det sätt god sed kräver i upphovsrättslagen. SVT vitsordade att kärandena inte angivits som upphovsmän men bestred käromålen på den grunden att förfarandet överensstämt med gällande sedvänja och alltså utgjort god sed. I andra hand grundade SVT sitt bestridande på att underlåtenheten i vart fall inte varit oaktsam. I SVT:s avtal med STIM hade SVT/SR förbundit sig i ett avtal med hänvisning till tredje paragrafen upphovsrättslagen att vid programannonsering i ljudradio eller television ange såväl det utförda verkets titel som dess upphovsmäns (kompositör, textförfattare, bearbetare) namn. Det sägs i avtalet att ”Undantag från denna skyldighet medges, då det av programtekniska eller konstnärliga skäl är uppenbart omöjligt eller olämpligt att lämna dylika uppgifter”. En uppgift om vem som tonsatt verket hade i detta fall kunnat lämnas på flera olika sätt, exempelvis muntligen i samband med påannonseringen av programinslaget eller genom en textremsa på bilden under sändningen av verket. På vilket sätt namnangivningen skulle ske, hade kunnat bestämmas i god tid före sändningen. Några programtekniska eller andra skäl kan inte gärna ha lagt hinder i vägen för ett angivande av Torgny B:s namn. På grund av det anförda ansåg Det är rimligt att man som upphovsman presenteras som den som har skapat verket i de olika sammanhang som det används. 1 NJA 1996 s.354 41 »