Advokaten 1
Praktisk juridik upphovsmannens egen upplevelse a
v kränkningen in. Upphovsmannens uppfattning vägs mot eventuella motstående intressen och ses i ljuset av vad en upphovsman vid varje givet tillfälle får anses böra tåla. Det kan till exempel innebära att en rättighetshavare måste vara beredd att acceptera obetydliga förändringar som inte påverkar helhetssynen på verket. Det kan också finnas motstående intressen av konstnärlig eller annan art som kan motivera att en ändring ska anses godtagbar. I detta mål ansågs att upphovsmännens anseende och att verkets egenart kränkts genom Anders Linds förvanskning av originalverket. MAX WALTER SVANBERG3 Enligt min mening är detta ett av de mest intressanta och centrala målen rörande den ideella rätten i Sverige. Det var ett civilmål med oerhört initierade parter som båda förde sin talan väl och där domstolen, enligt min mening, kom fram till ett balanserat och välgrundat domslut. Den väl ansedde och kände konstnären Max Walter Svanberg, som var en svensk målare, tecknare och grafiker och medlem av Imaginisterna, stämde konstnären Leif Eriksson eftersom denne hade köpt 25 reproduktioner av Max Walter Svanbergs verk ”Den röda dagens blommande kroppar” och försett dem med diverse påskrifter och tillägg.4 Dessutom ställde Leif Eriksson ut dessa bearbetade verk mot Max Walter Svanbergs vilja. Max Walter Svanberg hävdade att Leif Eriksson därigenom kränkt dennes konstnärliga anseende och egenart. Svanberg fann, under inflytande från surrealism, ett starkt personligt bildspråk i erotiska, exotiskt färgskimrande bilder. Nakna damer var ett favoritmotiv. Den svarande, Leif Eriksson, hävdade att de anteckningar han gjort på Svanbergs konstverk var att anse som ”metakonst” och Advokaten Nr 2 • 2015 därför, enligt en objektiv måttstock, inte var ett intrång i Max Walter Svanbergs ideella rätt. Leif Eriksson anlitade två sakkunniga: professor Oscar Reutersvärd och intendenten Per Bjurström. De sakkunniga uttalade sig enligt följande: ”Metakonsten refererar till annan konst och ibland talar man om en metatradition. Metakonstnärens avsikter ska vara seriöst konstnärliga och han ska signera det nya verket. Det ska klart framgå för betraktaren att verket inte är det ursprungliga konstverket utan ett nytt självständigt verk i anslutning till det gamla. Sedan metakonstnären signerat verket är det att anse som ett nytt och självständigt verk. Det avgörande är avsikten och effekten. Beträffande det sätt på vilket en metakonstnär kan gå in i och bearbeta avbilden av en annan konstnärs verk, bör man skilja mellan tillägg och ändringar. Däremot anser man sig förhindrad att ändra den konstnärliga skapelsen genom att lägga in färgändringar eller göra om formen. Liknande kriterier kan användas inom metakonsten. Metakonsten är en form av ärlig konstkritik. Normalt bör den därför inte anses stötande. Det naturliga är tvärtom att den ursprunglige konstnären känner sig smickrad av att hans verk uppmärksammas i en seriös konstnärlig avsikt. Enligt Oscar Reutersvärds uppfattning är serigrafin inte kränkande för Max Walter Svanbergs konstnärliga anseende eller egenart.” HD gjorde bedömningen att de av Leif Eriksson gjorda ändringarna i Max Walter Svanbergs verk ska bedömas utifrån en objektiv måttstock och gör följande bedömning: ”Leif Eriksson har vid framställningen av det omstridda verket använt sig av reproduktioner, som tryckts i stor upplaga. De av Leif Eriksson vidtagna åtgärderna, bestående av på reproduktionerna serigrafiskt tryckta kommentarer, fingerade tryckerianvisningar, en stämpel etc., syftar ironiskt på Max Walter Svanbergs påstådda kommersiella förfarande med grafiska verk. Givetvis påverkas en betraktares helhetsintryck av de vidtagna åtgärderna. Det påtryckta, som täcker endast en mindre del av reproduktionens yta, går emellertid klart att särskilja från Max Walter Svanbergs ursprungliga verk. Någon ändring i eller påverkan på de konstnärligt bärande elementen i Max Walter Svanbergs verk kan inte anses ha skett. Verkets konstnärliga integritet har därför inte angripits, vilket inte heller varit Leif Erikssons avsikt. Av utredningen i målet framgår att Leif Erikssons förfarande att utnyttja ett välkänt konstverk som utgångspunkt och underlag för eget arbete anknyter till en tradition inom konsten, som kommit att bli utmärkande särskilt för vissa moderna konstriktningar. Utvecklingen av sådana konstformer fråntar visserligen inte den ursprunglige upphovsmannen hans lagstadgade skydd mot kränkning enligt tredje paragrafen andra stycket. Förefintligheten av sådana strömningar inom konsten måste emellertid få ett inte oväsentligt inflytande på bedömningen av vad som enligt objektiv måttstock kan anses kränkande. Domstolen finner det uppenbart att Max Walter Svanbergs storhet som konstnär inte förringats genom Leif Erikssons förfarande med reproduktionerna. Hans konstnärliga anseende kan därför inte anses ha utsatts för sådan kränkning som avses i lagens mening. Inte heller kan Leif Erikssons förfarande efter en objektiv måttstock anses innefatta ett angrepp på Max Walter Svanbergs personlighet såsom denna kommit till uttryck i verket. En sådan kränkning av Max Walter Svanbergs konstnärliga egenart som avses i nyssnämnda lagrum föreligger därför inte.” 43 2 NJA 1975 s. 679 3 NJA 1979 s. 352 4 Tyvärr har vi inte fått tillstånd från dödsboet efter Max Walter Svanberg att publicera konstverket ”Den röda dagens blommande kroppar” här. Min idé var att visa de båda konstverken bredvid varandra så att läsaren, ur en pedagogisk vinkel, kan se vad metakonstnären Leif Eriksson gjort med originalverket. Leif Eriksson har bl.a. skrivit ”Max Walters?” mitt på sitt konstverk. Att vi inte fick publiceringstillstånd visar att upphovsrätten kan vara svår att hantera i praktiken. »