Advokaten 1
Praktisk juridik » Enligt Högsta domstolen krävs
det, Den tredje och sista legala omständigheten […] är rätten att få bestämma i vilka sammanhang man vill att ens verk skall förekomma. förutom att upphovsmannen själv känner sig kränkt, att en kränkning har skett i objektiv mening. Då metakonst ansågs utgöra en hyllning till en annan konstnär så spelar det, enligt Högsta domstolen, ingen roll vad upphovsmannen anser i denna del eftersom han, i en objektiv mening, inte har blivit kränkt. Det är intressant att notera att det inte prövades om de ändringar i verket som gjorts innebar en bearbetning som ledde till att Leif Erikssons verk blev ett nytt och självständigt verk. Jag anser dock inte att så är fallet. VILGOT SJÖMAN OCH CLAES ERIKSSON MOT TV4 Detta mål fick oerhört mycket uppmärksamhet när det prövades och det väckte mycket starka känslor både i upphovsmannalägret samt i producentleden. Målet karaktäriseras å ena sidan av ett kraftfullt försvar av upphovsmännens konstnärliga integritet och visar på en långtgående förståelse för vars och ens konstnärliga resultat. Å andra sidan visar det, enligt min mening, på en oförståelse för kommersiell verksamhet och dess behov av att driva sin verksamhet i en förutsebar och stabil juridisk kontext. Målet har kritiserats i doktrinen vilket jag återkommer till nedan. Kortfattat gick målet ut på följande. Två regissörer vid namn Vilgot Sjöman (VS) och Claes Eriksson (CE) vilka hade skapat filmerna ”Alfred” (VS) och ”Hajen som visste för mycket” (CE) ansåg att TV4 genom att avbryta filmerna för reklam, gjort intrång i deras ideella rätt i enlighet med 1 kap. 3 § 2 st. URL: Ett verk må icke ändras så, att upphovsmannens litterära eller konstnärliga anseende eller egenart kränkes; ej heller må verket göras tillgängligt för allmänheten i sådan form eller i sådant sam44 manhang som är på angivet sätt kränkande för upphovsmannen. Filmregissörerna hävdade att TV4, genom att göra avbrott i filmerna för reklam, både kränkt deras anseende som konstnärer men även att egenarten av verken kränktes. En omständighet som är värd att notera i sammanhanget är det faktum att CE hade en ensamrätt till filmen ”Hajen som visste för mycket” och därmed själv kunde bestämma var han placerade verket. Visning av filmen fick endast göras efter det att CE själv personligen godkänt visande av filmen. Svensk Filmindustri inhämtade ett sådant godkännande från CE vid sina förhandlingar med TV4. CE var inte utan kunskap om att TV4 sände sina filmer med reklamavbrott. Han hade således en kunskap om detta faktum och trots detta upplät han sin film för visning i TV4. Enligt min mening får han därvid sägas ha lämnat ett samtycke till att hans film visades med avbrott för reklam. VS hade å sin sida gjort en överlåtelse till Sandrew innebärande att han lämnade dem rätten att visa hans filmverk ”i alla kända och okända medier”. Någon speciell reglering rörande hans ideella rätt och hans eventuella aversion mot reklamavbrott tog han i alla fall inte med i den kontraktuella delen av hans upplåtelse. Det faktum att VS tidigare filmer visats med reklamavbrott tillmättes uppenbarligen inget bevisvärde i domstolen. Eftergivande av den ideella rätten regleras i 1 kap. 3 § 3 st. URL: Sin rätt enligt denna paragraf kan upphovsmannen med bindande verkan eftergiva endast såvitt angår en till art och omfattning begränsad användning av verket. I förarbetena till upphovsrättslagen framgår det att en eftergift som binder upphovsmannen torde vara om verket ska begagnas för en viss typ av bokutgåva, för ett visst framförande i radio eller tv eller för ett visst reklamändamål. Ett annat exempel är om upphovsmannen upplåter rätten till verket att utnyttjas för filminspelning.5 När det gäller formen för en eftergift av den ideella rätten kan den ske genom en uttrycklig förklaring eller på annat sätt som visar att upphovsmannen måste anses ha eftergett den ideella rätten, till exempel genom konkludent handlande, stabil branschpraxis eller genom passivitet.6 Detta talar, enligt min mening, närmast för att de ovan angivna omständigheterna innebär att de berörda upphovsmännen eftergivit sin ideella rätt. Det ska tilläggas att det vid tidpunkten för de aktuella reklamavbrotten fanns möjlighet att lagligen göra avbrott för reklam vid tvsändningar i enlighet med radio- och TV-lagen. Som huvudregel stadgar lagen att reklam ska sändas mellan programmen. Under förutsättning att vissa villkor är uppfyllda får annonser avbryta program, nämligen om det sker på sådant sätt att – med hänsyn till naturliga pauser samt programmets sändningslängd och karaktär – varken programmets integritet och värde eller rättighetshavarnas rättigheter kränks vilket framgår i 8 kap. 4 § radio- och TV-lagen. I och med detta anser jag, utifrån en ”objektiv måttstock”, att eftersom reklam fick göras i filmer vid tidpunkten för de aktuella avbrotten, resonemang kan föras som innebär att TV4 inte gjort sig skyldiga till intrång i upphovsmännens ideella rätt, eftersom TV4 därmed varken kränkt upphovsmännens anseende eller egenarten av de aktuella verken. Som domen är skriven och såsom Högsta domstolens domskäl är skrivna leder nu aktuell rättspraxis till nackdel för både upphovsmän och producenter vilket beskrivits i artiklar av Jan Rosén och Johan Axhamn.7 Visserligen ska upphovsmännens egen subjektiva upplevelse av vad reklamavbrotten inneburit för dem vägas in i bedömningen. I detta mål Advokaten Nr 2 • 2015