Advokaten 1
Praktisk juridik anser jag dock att domstolen int
agit en ställning som vida går utöver det skydd som upphovsmännen kunnat skaffa sig själva för det fall de velat skydda sina verk från reklamavbrott. Domstolen har således tagit ett steg bort från tidigare rättspraxis vilket försvårar hur bedömningar ska göras och vad som krävs för att en upphovsman ska anses ha eftergett sin ideella rätt. Detta är, enligt min mening, ett underkännande av marknadens parters förmåga att själva råda över dessa frågor. Eftersom frågan prövades i ett dispositivt tvistemål kan det inte uteslutas att utgången blivit en annan om svaranden anfört sakomständigheter rörande CE:s möjligheter att hindra att ”Hajen som visste för mycket” visades med reklamavbrott. 3. Verket görs tillgängligt i ett sammanhang eller form som är kränkande för upphovsmannen8 Den tredje och sista legala omständigheten, som ur ett ideellrättsligt perspektiv skyddar upphovsmannen och upphovskvinnorna, är rätten att få bestämma i vilka sammanhang man vill att ens verk skall förekomma. Det är långt ifrån alla upphovsmän som vill förekomma i reklamsammanhang, pornografiska eller religiösa sammanhang. I ett mål i Högsta domstolen prövades huruvida en konstnär skulle, utan att bli tillfrågad, behöva stå ut med att förknippas med visning av pornografiska filmer. Utanför biografen Bostock, vilken företrädesvis visade pornografiska filmer, inköpte biografen sju affischer av konstnären Gunilla Rudlings verk och placerade dem utanför biografen. Verken beskars och konstnärinnans namn föll bort. På affischerna placerades sedan bilder med samlagsmotiv. Rudlings affisch var – enligt rätten – av romantisk karaktär och placeringen utanför en pornografisk biosalong ansågs vara ett ”kränkande sammanAdvokaten Nr 2 • 2015 hang” för konstnärinnan. Kraftiga beskärningar samt det faktum att namnet fallit bort ansågs vara ett intrång i Gunilla Rudlings anseende och egenart. Högsta domstolen ansåg att affischerna förvanskats och de förekommit i ett grovt kränkande sammanhang. Sammanfattning och slutsatser Upphovsrätten delas upp i två delar. Dels den ekonomiska ensamrätten som ger upphovsmännen och upphovskvinnorna möjligheten att upplåta eller överlåta sin upphovsrätt och därigenom erhålla ersättningar för användningen av deras upphovsrättsligt skyddade verk. Den andra, mindre kända delen av det upphovsrättsliga regelverket skyddar upphovsmännens så kallade ideella rätt. Den ideella rätten innefattar centrala och för upphovsmannen viktiga rättigheter, nämligen: att namnges i samband med att hans eller hennes verk används; att hans eller hennes anseende eller verkets egenart inte kränks; samt att som upphovsman få bestämma i vilka sammanhang hans eller hennes verk skall figurera. Utifrån en rik rättspraxis kan slutsatser dras som innebär att den ideella rätten är väl utvecklad och att den fungerar väl i praktiken. Upphovsrätten kan, i den del som avser den ideella rätten, sägas vara en skyddslagstiftning för upphovsmännen. Detta skydd går ut på att upphovsmännen alltid har rätt att bli förknippade med sina verk oavsett medieform, att deras anseende inte får kränkas, att verkets egenart inte får kränkas samt att upphovsmannen skall kunna säga nej till att hans eller hennes verk figurerar i ett sammanhang som, utifrån en objektiv måttstock, inte känns bekväma för upphovsmannen. Den objektiva måttstocken innebär att en upphovsman alltid skall tillfrågas och ha möjligheten att säga nej till att medverka med sina upphovsrättsligt skyddade alster om hans eller hennes verk användas i politiska, religiösa och pornografiska sammanhang. Detsamma gäller vid användning av en upphovsmans alster i reklamsammanhang. För det fall upphovsmannen inte blir tillfrågad i dessa sammanhang är det ett intrång i upphovsmannens ideella upphovsrättsliga skydd varvid upphovsmannen kan kräva skadestånd från den som tillfogar den uppkomna skadan. Detta är enligt min mening en rimlig hållning och en välavvägd bedömning att en upphovsman inte skall behöva figurera i de ovan angivna sammanhangen utan att bli tillfrågad. En fråga som i dag är mer aktuell än någonsin är när politiska partier på ytterkanterna, som exempel, vill använda musikstycken av kända svenska kompositörer i propagandasammanhang. • Kan en upphovsman i denna situation ge det politiska partiet ”spelförbud” rörande det aktuella musikaliska verket? • Kan en författare som skrivit en romantisk dikt om den svenska landsbygden stoppa en användning av denna dikt i ett manifest för ett nationalsocialistiskt parti? Enligt min mening bör han eller hon ha goda möjligheter utifrån upphovsrättslagens skyddslagstiftning, den ideella rätten, ha möjlighet att stoppa sådan användning. Detta är rimligt, önskvärt och fullt logiskt enligt min mening. Ingen konstnär skall behöva förknippas med politiska ytterligheter, reklamsammanhang eller religiösa sammanhang utan att bli tillfrågad först samt att i god tid ha möjlighet att vänligt och bestämt avböja sådan medverkan om det inte känns rätt. Dag Wetterberg Advokat 5 Jfr NJA II 1961 s. 69 och Olsson, Upphovsrättslagstiftningen, s. 79. 6 Jfr NJA II 1961 s. 69, Olsson, a.a., s. 79 och Rosén, Upphovsrättens avtal, 2 uppl., s. 62 f. 7 Jan Rosén, Medier- och upphovsrätt, Jure 2012, s. 231 samt Johan Axhamn, NIR nr 5 2008, ”Respekträttsligt skydd för upphovsmannens anseende och egenart”. 8 NJA 1974 s. 94 2014 gav Dag Wetterberg ut boken ”Medierätten handbok” på Norstedts Juridik. Denna artikel är baserad på ett utdrag ur boken. 45