Buffé 1
MÖTET Bönderna s om s adlade om: FRÅN KNORR TILL
FENA Per Eke-Göransson och storebror Claes tröttnade på att vara grisbönder. Det var varken lönsamt eller utvecklande längre. Men vad göra i stället? Svaret fick de på en lantbruksmässa i Tyskland – och grisstallet byggdes om till abborrodling. Text Camilla Thörnqvist Foto Fredrik Schlyter MITTEMELLAN SJÖN TÅKERN och långsmala Vättern, strax sydväst om Vadstena, ligger Åbylunds säteri. Här har familjen Eke-Göransson odlat spannmål i fyra generationer. Gården drivs nu av bröderna Per och Claes. På 1970-talet utökades verksamheten med grisuppfödning för att kunna omvandla spannmålet till foder. Griseriet gick bra under många år men blev med tiden en allt sämre investering. – Lönsamheten sjönk, och i samma veva slutade vår leverantör av kultingar, så vi hamnade i ett moment 22, berättar den yngre brodern Per. Det var helt enkelt läge att sadla om. – Det tar cirka två år att odla fram ätfärdiga abborrar från ett yngel, berättar bonden Per Eke-Göransson. – Då väger de kring 350–400 gram. hade antalet fi skodlare som ställde ut ökat från någon enstaka till en egen avdelning. På plats fanns även en forskare från FAO, FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation, som föreläste om vattenbruk. – Han berättade att Sverige är minst i Europa på fi skodling, och Europa är minst i världen – trots all lax som odlas i Norge. Störst är Asien, med Kina i spetsen. GLOBALT SETT ÄR vattenbruk ingen småpotatis. Varannan fi sk som äts i dag är odlad, och branschen växer så det knakar – det är helt enkelt nödvändigt då många av de vilda fi skbestånden utnyttjas till »Vi har kapacitet att odla cirka 30 ton abborre om året.« En idé var att starta ekologisk äggproduktion, en annan att föda upp kycklingar. I hopp om att få mer inspiration åkte Per och Claes till världens största lantbruksmässa, Agritechnica i Hannover. Där stötte de på en bekant som föreslog fi skodling som ny karriär. De började nyfi ket forska i saken. Två år senare, på samma mässa, 24 B U F F É 9 • 2015 max och vi blir allt fl er munnar att mätta. Bröderna Eke-Göransson blev alltmer övertygade om fi skodling som framtida försörjning och har besökt fl era typer av fi skodlingar i olika länder. Vilken fi sk skulle de själva odla? Kanske mal, för då skulle gårdens spannmål funka som mat. Det var bara ett problem. – Den är så jäkla ful! Vi ville odla en fi sk som kockarna rankar högt, säger Per. Under ett antal år hade abborrodling pågått i den östgötska skärgården. Bröderna kom i kontakt med personerna bakom det numera avslutade projektet Abborrös och bestämde sig därefter för att börja odla abborre i det gamla grisstallet. Till sin hjälp har de också en före detta fi skodlare och nystartade Vattenbrukscentrum Ost (VCO) i Vreta Kluster. Ett av VCO:s mål är att öka antalet odlingar av just abborre i Östergötland, men även gös och piggvar. För det är inget fel på efterfrågan. Kanske kan odlad abborre bli lika poppis i Sverige som i Schweiz. Där är den randiga fi sken big business, berättar Per. Men att ställa om från grisbonde till abborrodlare har inte varit en dans på rosor. Det är många parametrar som ska stämma för att det ska bli rätt. – Med grisarna var det lättare. Du ser om de fryser eller är förkylda. En fi sk fl yter upp som en kork och man tänker jaha, vad hände här då, och så får vi backa bandet. PER OCH CLAES odlar sina fi skar i ett slutet system som kallas för RAS, recirculating aqua system. Det är ett hållbart vattenbruk