Nordens Tidning 1
RÅNBYTE – FYRA JAGARE OCH EN CYKEL HISTORIA – om
den så kallade ”jagarincidenten” i Skaalefjorden, Färöarna i juni 1940 I SOMMAR är det 80 år sedan engelska s k Tribaljagare, chef kommendör Caslon, ställde svenske kommendörkaptenen av 2:a graden Hagman inför hans livs kanske svåraste beslut - överlämna honom underställda fartyg (fyra i Italien av Sverige inköpta jagare) eller göra motstånd mot de engelska myndigheternas beslut att kapa jagarna och ta strid med till buds stående militära medel och därmed följande säker förlust av de underställda fartygen med besättningar. MEN STOPP – vad var detta för något? Vad i hela friden hade svenska fartyg att göra inne i Skaalefjorden på Färöarna? Lite klargörande av bakgrundsfakta. När 2:a världskriget var ett faktum blev det bråttom för flera småstatsregeringar att försöka stärka sina respektive militära försvarsresurser. Många års försummelser av det militära skulle nu snabbt repareras, flygplan, fartyg och fordon inköpas. Så var också fallet för Sveriges vidkommande. Från Italien lyckades man köpa fyra fartyg, två mindre men hyfsat moderna jagare och två äldre något större (deplacement i ton = 870 ton resp. 1250 ton). I mars 1940 skickades passagerarfartyget Patricia till italienska flottbasen La Spezia med svenska matroser och officerare, som skulle bemanna fartygen på deras resa från Medelhavet och upp till Göteborg. En oljetanker, Castor, skulle förse fartygen brännolja under hemresan. 14 april 1940 påbörjade jagarna och de båda hjälpfartygen resan mot Sverige. De krigförande parterna hade garanterat fri lejd. I hamnen i Cork på södra Irland tog Patricia ombord ett 100-tal svenskar som arbetat i Storbritannien, men som p g a det pågående kriget ville resa hem. Ankomna till Skaalefjorden anvisades jagarna ankarplatser i fjorden. Passagerarfartyget fick plats längst in i fjorden. Förutom sina 100-talet passagerare hade man i Italien lastat artillerigranater m m till jagarna. Tankfartyget Castor fick order att ankra på annat ställe utanför Thorshavn. varefter Hagman nu ombord på Patricia kunde kontakta UD i Stockholm, som drog igång förhandlingar med de brittiska myndigheterna om jagarnas frisläppande. Så blev så småningom också fallet, varefter fartygen i början av juli 1940 kunde anlöpa Göteborgs hamn. ”Ni stjäl inte bara våra jagare utan också min cykel.” För att spara på brännoljan släcktes ångpannorna på jagarna. Då slog engelsmännen till på morgonen den 20 juni 1940. Ett par stora s k ”Tribaljagare” dök upp så scenen och deras eskaderchef, kommendör Caslon, tog sig i motorbåt över till kommendörkapten Hagman och överbringade krav om att de svenska jagarna skulle överlämnas för att inte falla i tyska händer. Kommendör Caslon hade fått order om att verkställa uppbringande av de svenska fartygen dagen innan. Kommendörkapten ställdes nu inför sitt livs kanske svåraste beslut - att försvara fartygen, öppna bottenventilerna för att självförsänka dem eller överlämna dem i enlighet med de villkor som engelsmännen presenterade (de skulle fortsatt vara svensk egendom och återlämnas senare). Fartygscheferna fick säga sin mening en efter en, varvid framkom, att man samtliga insåg att motstånd skulle bara innebära fartygens förstörande och ännu värre – ev förlust av ett stort antal människoliv på jagarna och kanske också på Patricia, som befann sig i skottfältet. Fartygen överlämnades, Juridiska förhandlingar genomfördes härefter mot Hagman, som emellertid naturligtvis frikändes från ansvar för överlämnandet av jagarna. Att handla annorlunda hade givetvis varit komplett idiotiskt och hade förutom materiella förluster och förluster i människoliv kunnat leda till att Sverige hade dragits in i kriget. Tyvärr förefaller inte alla högre sjömilitärer ha delat Hagmans bedömning. Det fanns de som hävdade att “troheten mot fanan” var viktigare än någonting annat. Således borde han, enligt deras synsätt, ha upptagit striden med allt vad det än kunde ha fört med sig. 2020 kan vi inte annat än lyfta på hatten för Hagmans ställningstagande. Men cykeln då – vad var det med den? Jo, denna tillhörde den svenske diplomaten Erik Boheman, som på besök hos minister Mallet på den brittiska ambassaden i Stockholm blev bestulen på sin cykel och uppbragt klagade hos Mallet: ”ni stjäl inte bara våra jagare utan också min cykel”. Summa sumarum – jagarna återbördades, men hur det blev med cykeln framgår inte av tillgänglig dokumentation. Antagligen avfärdades detta brott med motiveringen ”spaningsuppslag saknas”. För den som vill fördjupa sig i den s k ”jagarincidenten” sommaren 1940 finns mycket att hämta på det s k nätet, i diverse historiska tidsskrifter samt i Björn Fontanders förträffliga bok “De onda åren”, utgiven på Björn Fontander och Carlsson Bokförlag 2006. BENGT-ÅKE HELLEKLEV NORDENS TIDNING 2-20 27