Nordens Tidning 1
ÅSIKT EN ANNORLUNDA NORDENS DAG Nordens dag, 23 m
ars, firas som bekant för att markera det nordiska samarbetet och Helsingforsavtalet från 1962, som ibland en aning högstämt kallas för ”Nordens grundlag”. Under normala omständigheter brukar det ordnas en mängd evenemang, till exempel nordiska gästabud, där vänner och bekanta träffas för trevlig samvaro. Hygge-Norden när det är som bäst. I år var det annorlunda. CORONAVIRUSEN HINDRAR inte enbart folk från att samlas, utan har även med all icke önskvärd tydlighet visat att det nordiska samarbetet inte är speciellt prioriterat när krisen kommer. Hälsovårdsmyndigheterna håller visserligen kontakt och information byts mellan länderna, men när krisen är ett faktum finns inte mycket utrymme för politiskt samarbete över gränserna. Länderna vidtar olika åtgärder i olika takt. Detsamma gäller för övrigt även EU, som har en striktare samarbetsstruktur. Den ser man inte mycket av i dag. När det krisar står självständiga stater sig själv närmast och agerar därefter. I slutändan har de flesta nordiska länder fattat liknande beslut, eller åtminstone med liknande effekter, men i otakt med grannen. Också ländernas olika politiska kulturer spelar in. I Danmark, Finland, Norge och Island har regeringarna agerat resolut, medan politikerna i Sverige gett stort utrymme åt experterna, i detta fall epidemiologerna. I Danmark har statsministern påtagit sig rollen som ledaren med stort L. Mette Fredriksen har haft en dominerande roll på presskonferenserna och uppträtt med stor pondus och det är ingen överdrift att hävda att hon framstår som en något sträng, men beskyddande landsmoder. 28 NORDENS TIDNING 2-20 I Finland har världens yngsta kvinnliga statsminister Sanna Marin också uppträtt självsäkert och bestämt, men hon har även gett utrymme åt ministerkollegor (finansministern, inrikesministern, undervisningsministern och justitieministern) på de direktsända presskonferenserna. President Sauli Niinistö har även han varit aktiv, i synnerhet i krisens begynnelseskede, vilket ledde till en liten armbrytning mellan presidenten och regeringen om praktisk krishantering. I Sverige har statsminister Stefan Löfven hållit sig i bakgrunden och uppträtt med några varningens ord med jämna mellanrum, men åtminstone för omvärlden verkar det som om det är statsepidemiologen Anders Tegnell som styr skutan genom coronastormen. EN OCH ANNAN KLICHÉ och fördom har också fått stryka på foten under krisens gång. Danskarna själva har i alla tider framhållit att de är stora individualister som ogärna rättar sig efter auktoriteter, medan svenskarna ansetts vara så formella att de följer myndigheternas förmaningar till punkt och pricka. Det har alls inte varit fallet under coronakrisen. När statsministern stängde Danmark i mitten av mars lydde nästan varenda kotte. Och den som inte hörsammade restriktionerna fick reprimander av medmänniskorna. Danmark har stått samman genom att hålla avstånd, medan svenskarna fortsatt nästan som vanligt och långtifrån följt alla råd och förmaningar. Dessutom har restriktionerna varit färre än i övriga Norden. MÅNGA FAKTORER spelar in när länderna var för sig fattar beslut om hur pandemin ska bekämpas. Vårdresurserna är sannolikt på samma nivå i hela Norden, men befolkningsstrukturen ser annorlunda ut. Till exempel i Finland är 22 procent av befolkningen över 65 år, medan motsvarande siffra i Sverige är 17 procent. Den äldre befolkningen i Sverige är, enligt internationell statistik, friskare än motsvarande åldersklasser i Finland. Spelar frånvaro av nordisk koordinering någon roll? Är det inte viktigast att varje land fattar sina beslut med tanke på de egna medborgarnas bästa i den takt som man finner lämpligast? Kunde man nå ett bättre resultat genom samarbete? Det är det självfallet omöjligt för en utomstående att svara på, men om man har som ambition att 2030 vara världens mest integrerade region, vilket de nordiska statsministrarna slagit fast, är coronakrisen ett exempel på att vägen dit är lång. 2030 är däremot inte långt borta. EN LÄRDOM som det officiella nordiska samarbetet, det vill säga regeringarna och parlamenten, borde ta av coronakrisen är att man i så att säga i fredstid skulle förbereda ett tätare samarbete i kristid. Det gäller allt från transporter, beredskapslager, vaccineringsprogram, tillgång på medicin och matproduktion till informationsgång. En särskild rutin behövs framför allt i gränsområdena där samhällena på var sin sida av gränsen har mer att göra med grannen än med det egna landets huvudstad eller nationella grannregion, -fylke eller -län. NÄR KRISENS akuta fas småningom är över och samhällena förbereder sig på en återgång till den trygga vardagen har medborgarorganisationerna en viktig roll att spela. Digitaliseringen har tagit ett stort steg framåt under krisen, och varit till stor nytta, när vi alla varit mer eller mindre isolerade. Det är sannolikt att det får följder. Vi har märkt att många saker kan skötas utan att vi träffas. Väl så, men samtidigt har vi märkt hur beroende vi är av fysiska möten, av att träffas för att hålla gemenskapen vid liv. HENRIK WILÉN FOTO: MOSTPHOTOS/ JIAN FAN