Nollnitton 1
Det börjar inte bra. Osäker på om Hanna minns att
vi suttit i samma taxi i Palma en gång chansar jag och går för kramen. Det gör inte Hanna. Hanna går för handslaget. ”Vi kan kramas”, säger hon överslätande och sträcker ut armarna. För sent. Jag har redan bytt till näven. Det blir en sådan där otäck blandning av handskak och kram som kan hålla en vaken i veckor. Hanna gick upp ovanligt tidigt i dag, klockan fem. Vanligtvis går hon upp vid sex. Därför har hon redan fått i sig de två kopparna kaffe hon alltid dricker på morgonen. Skärrad av hälsningsfadäsen skvimpar jag ut en skvätt av hennes te med havremjölk och honung, som jag bär till bordet på Sweets by Caroline i stockholmska Sturegallerian medan hon är på damernas. En pöl bildas på hennes fat, men när hon återvänder låtsas jag som ingenting. Vad hon vet kan det ju ha varit den oskyldiga baristan som spillde. Du åt nyligen lunch med statsministern. Berätta allt. – Jag och Lojsan (Lovisa Wallin, influencer och poddkollega, reds. anm) fick ett vykort med en fin bild på Sagerska palatset och en inbjudan. Det var bara kvinnor på lunchen. Några influencers och lite olika företagskvinnor. Jag är inte jätteinsatt politiskt, men det var roligt att höra hur alla resonerade. Det är klart man tackar ja om statsministern bjuder på lunch. Vad pratade ni om? – Jag tror inte jag får säga vad vi diskuterade. Eller jo, det får jag nog. Men inte vem som sa vad. Det var jätteintressant och skitcoolt. Vad åt ni? – Rimmad lax, och så tror jag att det var rotfrukter till. Och rabarberpaj till efterrätt. Vad tyckte du om Uffe? – Han var jättegullig och väldigt kort. Kommer du rösta på honom? – Jag vet inte hur jag ska rösta i det här valet. Jag måste faktiskt sätta mig in i det. Det är viktigt. Vi har demokrati, och det borde vi ta vara på. Alla borde sätta sig in. Vad har du röstat på förut? – Jag har aldrig pratat om vad jag har röstat på. Då blir det premiär nu. – Haha, jag håller det för mig själv. Men jag kommer nog rösta annorlunda än innan. Hur kommer det sig att du har den principen? – Jag gillar inte när stora profiler pratar om vad de röstar på. De kanske influerar någon att rösta på något de inte har koll på, bara för att en influencer har sagt det. Jag tycker det är bättre om alla gör sin egen research, de får göra valkompassen och se vad som passar dem… En lunch med statsministern och du pratar redan som en politiker. – Hahaha. Jag har nog alltid känt att jag inte vill influera någon åt något håll. Alla måste få göra sina egna val. Det blev ett otroligt liv om det här med matlådorna. Hur såg din inkorg ut efter Skavlan? – Jag har aldrig varit med om en liknande hatstorm. Det var helt galet. Men det var också jättemycket kärlek och många som tyckte det var kul. Det var också många killar som slideade in och sa att de inte har matlådor och frågade om jag ville gå på dejt. Ville du det? – Nej. Just nu är jag inte så jättesugen på att dejta. Jag har inte varit det på ett tag. Du är upptagen med att tänka på valet? – Hahaha, exakt! Det är mitt fokus just nu. 12 Hur känns det att vara i en sådan hatstorm? – Jag är faktiskt ganska obrydd av mig. Jag tar livet med en klackspark och bryr mig inte om vad folk tycker och tänker. Jag tror jag hanterar det ganska bra, och försöker se det roliga i det. Är det lätt för dig att skilja på den offentliga och privata Hanna? – Nej, det är ganska svårt. Det går ju ihop väldigt mycket när man är influencer. Men jag vet vem jag är, så det gör inte så mycket vad andra tycker och tänker. Är all pr bra pr? – Det hade nog varit bra om jag brydde mig lite mer om hur folk ser på mig. Jag tror att många har en ganska felaktig bild. Jag gillar ju att porträttera mig som en delusional influencer som lever i sin egna värld. Även om jag gör det så är jag ändå ganska skarp och har ganska bra koll på saker och ting, men jag gillar att driva med mig själv. Folk blir oftast väldigt positivt överraskade när de lär känna mig. Jag överraskar hellre positivt än negativt, och det tror jag att jag gör nio gånger av tio. Varför tror du att du gillar att ”spela dum”? – Det är lite skönt att gömma sig bakom det. Då kan folk inte komma för nära. Så jag har kanske en offentlig och en privat persona ändå. Förstår du varför folk blev provocerade? – Ja, hundra procent. Folk tog det som klasshat, vilket det inte är eller var. Jag kan förstå att det provocerar, samtidigt som jag tycker att folk behöver vara lite mer chill och se att jag sa det med glimten i ögat, vilket var ganska tydligt i programmet. Det största problemet är nog att folk inte ens förstår vad icks är. Jag gästade precis Anis Don Deminas och ”Berras” (Behrouz Badreh, reds. anm) podcast. Vi pratade om icks halva avsnittet, men jag tror fortfarande inte ”Berra” förstår vad en ick är. Det verkar vara väldigt svårt för folk att fatta det. Folk trodde att det var du som var statsminister? – Lite så. Jag är en väldigt skämtsam person, tar allt med en nypa salt och är väldigt chill och har en väldigt lättsam inställning till livet. Det låter skönt att vara så chill. – Det är jätteskönt! Jag rekommenderar det verkligen. Jag brukar säga att jag är den lyckligaste personen jag känner. Jag tror att det beror på att jag inte tar allt så seriöst. Det är härligt att se på livet så. Har du svårt att relatera till människor som inte gör det? – Nej, jag förstår ju att människor bryr sig om vad andra ska tycka och är väldigt måna om hur de framställs. Men det är väldigt härligt att vara så lättsam som jag är. Jag förstår det. – Du kan inte relatera? Nej jag är självmedveten och ängslig. – Det man inte kan kontrollera kan man inte kontrollera. Det är bara att go with the flow. Efter en sådan här hatstorm kommer det någon ny grej. Det är inte hela världen. Har du någonsin fått kritik och känt ”den här jäveln har ju rätt”? – Absolut. Det gör man väl hela tiden? Men jag tycker det är svårt att säga vad som är fel och vad som är rätt. Alla kommer ju från olika bakgrunder och har olika inställningar och infallsvinklar till allt. Men har du tagit åt dig av någonting? – Jag tar åt mig om någon blir ledsen. Det är aldrig roligt och det är aldrig min avsikt att någon ska ta illa upp. Jag brukar svara alla som skriver till mig… Då måste du ha att göra? – Jag lägger säkert två timmar om dagen på det. Mina följare är det viktigaste jag har. Och jag tycker det är viktigt att vi som förebilder i influencerbranschen ska kännas nära. Så om någon har tagit illa upp och hör av sig pratar vi om det. Det kan börja med ett riktigt hatmeddelande och sluta med att personen säger förlåt. Man blir glad av att se att världen kanske inte är så jävla elak som den ibland ser ut på nätet. I julas såg vi dig i Cyklopernas Lands uppesittarkväll. Vad tyckte du om att vara med där? – Jag har insett att jag tycker det är jättekul med otippade möten. Jag gästade ett vanligt avsnitt häromdagen också. Det är roligt, för när jag tittar på programmet hänger jag inte med alls. Jag förstår inte deras analyser, de svävar iväg på ett sätt… Men det är det som är kul. Det hade blivit tråkigare om jag satt med mina influencerkollegor. Vad har du för green flags på killar? – Green flags? Jag har ju bara red flags… Men att ha en bra relation till sin familj tycker jag är en green flag. Och jag älskar ju killar som, precis som mig, har lite självdistans och inte tar allt så seriöst. Nu tänkte jag att vi skulle backa bandet till när allting började. Hur började allting? – Det föll bara ner i knäna på mig. Jag startade en blogg när jag var 15. Jag växte upp i Söderköping, som är en väldigt liten stad. Sedan började folk i Norrköping läsa, Linköping… När jag gick i gymnasiet fick jag 10 000 kronor i månaden för att ha min blogg på en viss portal. Då började jag känna att jag kanske kan leva på det. Så jag har aldrig haft ett riktigt jobb. När jag tog studenten fick jag ett Instagram-jobb i Australien. De skickade dit mig för att ta bilder på deras produkter och mitt hår. Sedan har det bara flutit på. Jag hade aldrig någon tanke om att det skulle bli en business. Vad var det som gjorde att folk ville läsa dig? – Jag tror att det var att jag bara var en helt vanlig tjej i en liten stad. Jag skrev om skolan, killar och allt man kände när man var 15. Så det var nog väldigt relaterbart. Vem var du i skolan? – Vi hade inte riktigt populära och nördar i min skola… Det låter som något någon som var populär skulle säga. – Nej, men jag kunde ju jämföra med andra skolor. Där var det mycket tydligare. Var det någon slags Waldorfskola eller? – Typ, men ändå inte. Det fanns två skolor i Söderköping, en cool och en töntig. Jag gick på den töntiga. Jag var lite pluggtjej, hade jättebra betyg och gillade att gå i skolan. När jag gick på gymnasiet brukade mamma komma och hämta mig på lunchrasterna. Vi åkte hem och fotade outfitbilder till bloggen. Sedan åt vi en snabb lunch och så skjutsade hon tillbaka mig. Hur hade hon tid med det? Hade hon inget eget jobb? – Jo, men hon jobbade hemifrån. Jag är väldigt tacksam över att mina föräldrar alltid har supportat mig i allt. Jag pluggade ju inte vidare sedan, utan jag började tjäna pengar på min blogg. Men hade de sagt att jag skulle plugga vidare hade jag nog gjort det. Jag litade väldigt mycket på mina föräldrar när jag var ung. Det känns rätt ovanligt med föräldrar som uppmuntrar en att satsa på att bli influencer. – Det var nog lite nyfikna. ”Gud vad coolt, du kan tjäna pengar på att ta bilder. Det är ju hur bra som helst”.