Nollnitton 1
Text: Amanda Hedblom Malte Gårdinger är en sexig
loser Lugn, han är bara en sexig loser på tv. Stockholm verkar alltid behöva gå under för att kännas levande. Det kan vara dansken, pesten eller ett os av självförakt och nepotismanklagelser. Nu är det dags igen. Vaka är en dystopisk sci-fi-serie om ett samhälle på randen till kollaps, regisserad av Henrik Georgsson. I rollistan har vi ingen mindre än Malte Gårdinger som Hugo. Förvirrad, bortskämd, fotbojad och instängd i Norra tornen och son till en av Sveriges mäktigaste politiker. Jag träffar Malte på ett kafé vid Telefonplan. Klockan är elva. Han är lugn, jag är svettig. För tidigt för sanningar, för sent för lögner. Han häller mjölk i sitt kaffe och jag kastar kranvatten i ansiktet på toaletten. Det är två olika sätt att överleva gårdagen. Båda ursäktar sig själva. Vi har sömnproblem. Precis som att pappa Pontus var superhunk på nittiotalet är Malte vår tids definition av attraktiv man. Snygg nog att misstänkliggöras, mjuk nog att romantiseras. I Vaka får han bära allt det där, men karaktären är något mindre smickrande. Hugo är ingen hjälte. Han är missbrukare, småkriminell och desperat efter sin pappas blick. En symbol för kreativ ångest och sexig undergång. En loser, om man frågar Malte. Vem är Hugo? – Hugo är en ganska skev person. Han är väldigt självisk och bortskämd. Missbrukare också. Samtidigt har han varit med om en tragedi och vill så gärna bli sedd av sin pappa. Kan du relatera? – Alla kan nog relatera till känslan av att vilja bli sedd av någon som inte ser en. Men nej, vi är inte samma person. Jag har en mycket bättre relation till min pappa och Hugos mamma har ju gått bort. Mycket av hans sorg ligger i det. 18 Ser du något vackert i den sorgen? – Man ömmar ju för honom, men samtidigt är han en ganska dålig person. Han är småkriminell, knarkar lite, är ganska fragil och jobbig. Ingen man ser upp till. Det är roligt att du säger det. Som du beskriver honom låter han nästan lite som en loser, men är det inte lite svårt, även om han är problematisk, att inte romantisera? – Det är en jävla bra fråga. Det finns ju den här myten om att mörker kommer med någon slags briljans. Och kanske finns det en koppling mellan kreativitet och att må väldigt dåligt, men jag tror inte att man måste gräva ner sig själv för att lyckas skapa någonting. Ibland blir det bra trots mörkret, inte på grund av det. Skulle du säga att du är en rastlös själ? – Jag är nog lite uttråkad. Men jag håller på att lära mig att bli... intresserad. Eller i alla fall att ta tag i saker. Jag är ju vuxen nu. Var det kul att spela in Vaka? Trots rastlösheten? – Det var svinkul! När jag skapar är det en helt annan grej. Det var nice att springa runt och få lite actionkänsla. Vad var det bästa under inspelningen? – Henriks sätt att jobba på var väldigt tacksamt. I Sverige är det ovanligt att man får riktig reptid. Men med Henrik gick vi igenom nyckelscenerna mellan mig och Jonas kirurgiskt, vilket var så jävla sjukt. Hur gjorde ni det? – Om våra karaktärer exempelvis hamnade i ett bråk, bröt vi ner situationen och diskuterade vad det egentligen handlar om. “Vi testar att göra så här… Eller nej, vi gör såhär!” När det väl var dags för inspelning visste alla precis vad de skulle göra. Det känns ändå ganska logiskt att förbereda sig. Svensk film kanske borde ta efter. Vi är inte direkt bäst i branschen. – Om jag kunde, skulle jag uppmana alla framtida filmskapare att gå igenom sina scener i förväg. Igår pratade jag med en vän och sa att jag skulle intervjua dig. Han ba “skit i serien, snacka om Crescenterna istället, de är Stockholms enda boyband.” Och ni är ju verkligen Stockholmsbaserade, om jag förstått rätt? – Ja, alltså både i Malmö och Göteborg är vi på ett roligt sätt, med glimten i ögat, lite småhatade. Fast det är kärlekshat. Som att hata på Danmark och Norge? – Precis. Det finns en liten kärlek där som man också vill omfamna. Stockholmare är ju ganska lätta att hata på. Är vi verkligen så otrevliga som folk säger? – Vi är ganska otrevliga i bandet. Är det er stil? – Jag vet inte hur mycket som är stilen. Vi är inte otrevliga, vi är jättegulliga allihop. Det är väl mer någon blandning av att vi är stockholmare som också är ett boyband som är lite “oduschat” och “dricker bärs”.