Nollnitton 1
Karriär Text: Linn Koch-Emmery Foto: Maja Pålsson
“De bygger Lego med sin son och kopplar det till ledarskap” Nödvändigt ont eller karriärförsäkring? Linkedin-forskaren Alessandra Sossini om arbetslivets mest ambivalenta arena. Få saker är så lätta att hata som Linkedin. Den sprickfärdiga tonen. Sättet folk får det att låta som att de är mer stolta över företagets tillväxt än sina barn. Pitchdeck-språket som ska göra dig två procent mer anställningsbar, men 98 procent mer oliggbar. Efter ett besök på Linkedin är det svårt att känna att det räcker att vara en seminöjd nio-till-femanställd som klockar ut, tar en jogg, värmer en Karins lasagne och somnar framför tv:n. Normen för den lyckade medarbetaren har förskjutits till något större. När blev det plötsligt så viktigt att vara glad att kunna berätta att man fått ett nytt jobb? Alessandra Sossini, kommunikationsforskare vid Lunds universitet som skriver på en avhandling om Linkedin, ser en plattform där självoptimeringen inte bara får löpa fritt utan också filat fram en egen jargong och normer. – Jag brukar kalla Linkedin för en “bittersweet symphony”. Å ena sidan erbjuder plattformen fantastiska möjligheter att visa upp sitt arbete och sina kompetenser utanför den egna organisationen. Å andra sidan finns den där bittra eftersmaken. Folk skäms över att vara där, men känner samtidigt att det är nödvändigt för att få ett jobb eller “hänga med”. Linkedin är en av internets äldsta sociala plattformar och står fortfarande relativt ohotad som arbetslivets främsta digitala arena. Särskilt för tjänstemän, kunskaps- och kontorsarbetare. Plattformen lanserades 2003 med idén om att föra samman 26 människor från olika branscher och kompetenser. Sedan dess har sättet den används förändrats. Det som en gång handlade om nätverk och kunskapsutbyte har gradvis blivit mer individualiserat. Alessandra började intressera sig för Linkedin för tre år sedan. Hon hade tidigare jobbat på en startup och kände igen känslan av ambivalens, att verkligheten inte alltid stämmer överens med det man vill visa upp. I dag forskar hon om komplexiteten som plattformen rymmer. – På Linkedin är du både din egen professionella person och ständigt kopplad till din arbetsgivare. Det innebär en konstant navigering mellan det individuella och det kollektiva. Vi ber ogärna om hjälp på plattformen, eftersom vi inte vill framstå som inkompetenta. Samtidigt vet vi att arbetsgivare ofta kollar upp personer de kallar till intervju där, för att få en känsla av vem man är. Det gör att man tänker en extra gång innan man öppet visar osäkerhet. Vad har förvånat dig mest i din forskning? – Just hur dubbelt det är. I början trodde jag att anställda främst pratade om sig själva i relation till sin organisation, som ett sätt att bli ambassadörer för företaget. Självklart vill man göra reklam för sig själv också, men det intressanta är att många ser plattformen som en försäkring om man skulle förlora jobbet. Det blir en slags portfölj som gör det lättare att hitta nytt jobb, särskilt för den som har en osäker arbetsmiljö. En annan sak som förvånade mig är det jag kallar autenticitetparadoxen: Å ena sidan ska vi skapa en polerad, framgångsrik version av oss själva att visa upp. Å andra sidan ska vi vara autentiska, sårbara och öppna – vilket är motsägelsefullt. Kan man verkligen prata om autentiskt innehåll på en plats där det förväntas att man nästan bara postar positiva saker? Varför struntar vi inte bara i det? – I vissa branscher är synligheten på plattformen i princip en nödvändighet. En person jag intervjuade uttryckte att det känns lite suspekt att inte ha Linkedin, som att man har något att dölja. Rekrytering, nätverkande och till och med försäljning sker ju idag till stor del via Linkedin. Så även om man vill ta avstånd är det svårt, eftersom det kan innebära konsekvenser för ens karriär. Hur skulle du beskriva den klassiska Linkedin-tonen? – Väldigt optimistisk. Full av klyschor och trendord. Även när någon skriver om ett misslyckande vänder det snabbt till något positivt – en lärdom, en resa, en möjlighet att förbättras. Vad finns det för oskrivna regler? – Regel nummer ett: prata inte illa om din arbetsgivare. Vilket är intressant, det finns mycket forskning om hur företag försöker kontrollera anställdas kommunikation i sociala medier just av rädsla för att något ska slå tillbaka på varumärket, vilket i praktiken händer väldigt sällan. Företagen är mer skyddade än vad de tror av arbetstagarens lojalitet. En annan regel är att hålla sig borta från politik och allt som kan uppfattas som kontroversiellt. I grunden handlar det om samma sak: att inte riskera relationen till arbetsgivaren.