Nöjesnytt Växjö 1
kom igen, jack! Vulfpeck är ett av världens sväng
igaste band och de har charmat både internet och konsertarenor jorden runt på senare år. Nu har övervulfen själv, Jack, gått solo under pseudonymen Vulfmon och även om det är aningen mer nedtonat än huvudbandet är svänget intakt. 1970-talsvibbarna är dock ännu starkare och bevisas inte minst av covern på Gilbert O’Sullivans odödliga gamla örhänge Alone Again, Naturally. Samarbetet med min personliga favorit Mike Viola, Let’s Go Let’s Go! är också precis så cool som titeln antyder. Ola Karlsson tar en titt på vad som händer i musikvärlden, tipsar om ny och gammal musik och uttrycker högst subjektiva åsikter om både högt och lågt. mästerliga muna För oss som älskar HAIM har det varit lite en lång väntan på värdiga arvtagare till solkysst L.A-pop. Men i sanning har våra böner blivit besvarade. Trion MUNA har visserligen släppt tre album sedan 2017, men det är först nu, på årets självbetitlade skiva som alla bitar faller på plats. Här blandas melodisk electropop med synh- och power-diton, allt framfört med en utsökt känsla för både melankoli och eufori. Produktionen är lyxig och kraftull, sången är både kaxig och sårbar, och tjejernas identifiering som queer och icke-binära märks i texterna utan att det blir plakatslogans över det hela. Dessutom är Anything But Me en av årets bästa poplåtar. amanda har hittat rätt finsmakarpop Amanda Shires är medlem i supercountrygruppen The Highwomen, är gift med americana-ikonen Jason Isbell och har dessutom släppt sju soloalbum fram till i år. Jag har egentligen inte gillat något av dem. I mina öron har det varit lite för vänt och sökande, som om hon lite nervöst har letat efter en egen identitet som soloartist. Med årets Take It Like A Man har hon äntligen gjort det. Med besked. Här har hon låtit mörkret ta större plats och vidgat både ljudbild och instrumentering. Och hon vågar äntligen sjunga ut, på riktigt. En stor, men välkommen överraskning. Vill man var elak skulle man kunna kalla nya albumet Just One Voice för musikermusik. För jag är nog inte fördomsfull när jag tror att musiken här tilltalar både västkustsnobbar, singer-songwriter-konnässörer och soulfreaks; alltså folk som vill ha sin musik välskriven, välspelad, välsjungen och välproducerad. Men den här begåvade kanadensiskan har alldeles för mycket personlighet och egensinnighet i sitt uttryck för att det ska bli muzak av det hela: istället är Just One Voice en skiva för finsmakare och för folk som faktiskt tar sig tid att lyssna på ALBUM. soul goes gospel hurra för holly Hon är bara 23 bast, men hennes båda album – Falling Asleep at the Wheel (2020) och The Walls Are Way Too Thin (2021) – har redan visat att den unga brittiskan är musikaliskt mognare än de flesta. Hon har också ett sällsynt öra för bedårande melodier, och att låta produktionen accentuera låtarna istället för tvärtom. Om Pheobe Bridgers varit från England och gillat att dansa lite mer kunde hon ha låtit så här. Vid en första lyssning ligger det nära till hands att sortera in Danielle Ponder i kategorin retro soul. Men ju mer man tar sig in i amerikanskan katalog desto mer inser man att hon är mer en gospelsångerska än någonting annat. Gospel utan det religiösa budskapet skrivet på näsan, är bäst att tillägga. Some of Us Are Brave, sjunger hon på den senaste singeln och baske mig om det inte går att höra Nina Simones anda sväva över denna besjälade inspelning. Vill man höra henne göra gospel av Radioheads Creep har man också möjlighet till det i en förödande live-version. Men då måste man vara beredd att ta fram en hel hög med näsdukar.