Årsskrift 2003 1
Årsskrift 2003 Sida 2
Årsskrift 2003 Sida 3
Årsskrift 2003 Sida 4
Årsskrift 2003 Sida 5
Årsskrift 2003 Sida 6
Årsskrift 2003 Sida 7
Årsskrift 2003 Sida 8
Årsskrift 2003 Sida 9
Årsskrift 2003 Sida 10
Årsskrift 2003 Sida 11
Årsskrift 2003 Sida 12
Årsskrift 2003 Sida 13
Årsskrift 2003 Sida 14
Årsskrift 2003 Sida 15
Årsskrift 2003 Sida 16 och spelarna gjorde upp räk
ningen efter varje hål. Därför tog ronderna uppåt fem timmar och ingen fick gå igenom. Den store industrimannen Nobel överlät åt sin caddie att sköta betalningarna. "Siv ser efter så att det blir rätt", sa han. udvigs caddie, liksom alla andra anställda i klubben, hade också till uppgift att jaga tusenskönor. Sådana fick inte finnas på banan, bestämde han. Siv och de andra hade därför med sig en påse där de samlade blommorna. Det hände att Siv vägrade. Då klagade Ludvig hos pappa Ivan: "Siv har inte varit snäll." En av spelarna i fyrbollen var landshövding Johan Nilsson. Han är en av huvudpersonerna i en film om Båstad som Ludvig lät spela in. I filmen, som är bevarad på video, visas en hel del från golfen, men huvudpersonen är kung Gustav V, som besöker Båstad för att spela tennis. Den som ledsagar kungen är just Johan Nilsson, en stadig man i landshövdigeuniform. Han brukade utmana Siv i golf. Insats- en var 50 öre hålet, vilket är ungefär en tia i dagens pengar. Siv säger att det oftast var hon som vann och hon försäkrar att det inte var fråga om några läggmatcher. Det krävs diplomati och tålamod av den som arbetar på en golfklubb. Alla tre, Siv, Ann-Marie och Lolo kan berätta hur deras föräldrar måste lyssna till medlemmarnas klagan på det ena eller det andra. När tio spelare har berättat om sina missade puttar är det ansträngande att med intresse lyssna på den elfte. De som har studerat livet i en golf- klubb från andra sidan disken i kansliet, serveringen eller shopen har ofta tråkiga saker att rapportera. Allför många människor blir konstiga när de kommer till golfbanan. De förvandlas, 16 ungefär som när de ska köra bil. Siv berättar att en spelare ringde från Strandrestaurangen klockan tre på natten för att fråga om sin starttid. Ivan svarade att han skulle gå upp och klippa greenerna klockan fem och lade på luren. Det krävs lugn för att möta sådana medlemmar. Hugo Runfelt var känd för just sitt lugn. Han kom till Båstad som Ludvig Nobels sekreterare och blev sedan sekreterare också i golfklubben. En av hans många plikter var att medla när en spelare var missnöjd med sin partner eller medtävlare. Det kunde röra sig om enkla saker som att två medlemmar "inte talade med varandra" eller att en medlem hade förlorat pengar i affärer med en annan. Men det hände också att omvärldens konflikter trängde in i golfens värld, som när en medlem sa: "Jag kan inte spela med en jude." Men oftast lyckades Hugo, med sin kännedom om medlemmarna, placera spelarna till belåtenhet. Han kände medlemmarna så bra att han kunde skriva visor om dem till årsmötena. Tillsammans med sin hustru Nancy ordnade han otaliga tävlingar och stod för Båstads golfvecka. Det är Sveriges äldsta. Den första arrangerades redan 1930. På söndagsmorgnarna gick Hugo tillsammans Ivan för att sätta ut flaggorna. De hade med sig vattenpass för att vara säkra på att inget hål hamnade i en osynlig sluttning. olfklubbarna hade på den tiden konflikter att hantera som vi inte tänker på i dag. Det berodde på att golf var mest för de fina och rika. "Det fanns oskrivna regler som gjorde skillnad på folk och folk. Det bara var så", berättar Lolo. När vanligt folk ville vara med och spela kunde det bli problem. En gång ville en plåtslagare bli medlem i Båstad
Årsskrift 2003 Sida 17
Årsskrift 2003 Sida 18
Årsskrift 2003 Sida 19
Årsskrift 2003 Sida 20
Årsskrift 2003 Sida 21
Årsskrift 2003 Sida 22
Årsskrift 2003 Sida 23
Årsskrift 2003 Sida 24
Årsskrift 2003 Sida 25
Årsskrift 2003 Sida 26
Årsskrift 2003 Sida 27
Årsskrift 2003 Sida 28
Årsskrift 2003 Sida 29
Årsskrift 2003 Sida 30
Årsskrift 2003 Sida 31
Årsskrift 2003 Sida 32
Årsskrift 2003 Sida 33
Årsskrift 2003 Sida 34
Årsskrift 2003 Sida 35
Årsskrift 2003 Sida 36
Årsskrift 2003 Sida 37
Årsskrift 2003 Sida 38
Årsskrift 2003 Sida 39
Årsskrift 2003 Sida 51
Årsskrift 2003 Sida 52