Årsskrift 2003 1
Årsskrift 2003 Sida 2
Årsskrift 2003 Sida 3
Årsskrift 2003 Sida 4
Årsskrift 2003 Sida 5
Årsskrift 2003 Sida 6
Årsskrift 2003 Sida 7
Årsskrift 2003 Sida 8
Årsskrift 2003 Sida 9
Årsskrift 2003 Sida 10
Årsskrift 2003 Sida 11
Årsskrift 2003 Sida 12
Årsskrift 2003 Sida 13
Årsskrift 2003 Sida 14
Årsskrift 2003 Sida 15
Årsskrift 2003 Sida 16
Årsskrift 2003 Sida 17
Årsskrift 2003 Sida 18
Årsskrift 2003 Sida 19
Årsskrift 2003 Sida 20 kavitet i ena klacken, där
han tryckte upp bollar han 'fann'. De flesta av den tidens caddies hade knappast 'afit and proper job'; de sov i bunkrar eller under parkbänkar och hölls socialt som gatsopare. Den enda värme många kände till kom från 'a wee nip' på nittonde. En knaber som bistra vinterdagar togs redan bakom ettans startbox, utan att hindra intagandet aven likadan på nittonde. Man ska inte tro att deras ömkliga liv gick spårlöst förbi gentlemännen; dessa gav dricks utöver avgiften, de skänkte bort kläder och gav julgåvor. Anteckningar i protokoll från 1771 hos the Society of St. Andrews Golfers, dagens Royal & Ancient Golf Club, visar att minimitaxor för bärandet infördes, och med tiden kom också auktorisation av caddies med armbindel och nummerbrickor. Den spelare som gav för litet bötfälldes med två flaskor claret. Boten gick till klubben, förstås! Det största problemet för caddies var att 'övervintra', det kunde gå långa tider utan skubb. Problemet löstes i någon mån genom den Caddies Benefit Fund som långt senare instiftades. Tidens caddies var ett tufft, individualistiskt släkte, flertalet av dem hade säkert ingen önskan alls att avstå från 20 den frihet dagarna på fair-way gav. Det stod en häftig mix av snabbtorkad tweed och corderoy och lokal brygd omkring dem. De var avvaktande hövliga och yrkesstolta. Ofta uppstod en genuin och livslång vänskap mellan caddie och spelare ånga av dem föredrog en slags distans till sina uppdragsgivare, inte minst genom att alltid tilltala dem med ett 'vi', som i det citat som inledde denna artikel. Ungefär som frisörer en gång hade för vana att fråga: "Vi benar till höger i dag?" De hade gott om självförtroende; och oklok var den spelare som protesterade mot en framräckt klubba. Det var värre än att svära i den prebyterianska kyrkan i byn. Och på fairway straffades sådan hybris ofta omedelbart, kanske av högre makter utdömd som en hiskelig socket. En roll som inte uppmärksammats i den grad den förtjänar är dessa caddies påtagliga funktion som instruktörer. Inte bara det att caddies kunde banan per kvadratdecimeter, de gav riktning, de gav meteorologiska fakta, distans, och de valde som sagt klubba. Det var korta, isländskt korta, lågmälda råd. De var lojala mot varandra, höll faktisk också reda på andra bollars framfart.
Årsskrift 2003 Sida 21
Årsskrift 2003 Sida 22
Årsskrift 2003 Sida 23
Årsskrift 2003 Sida 24
Årsskrift 2003 Sida 25
Årsskrift 2003 Sida 26
Årsskrift 2003 Sida 27
Årsskrift 2003 Sida 28
Årsskrift 2003 Sida 29
Årsskrift 2003 Sida 30
Årsskrift 2003 Sida 31
Årsskrift 2003 Sida 32
Årsskrift 2003 Sida 33
Årsskrift 2003 Sida 34
Årsskrift 2003 Sida 35
Årsskrift 2003 Sida 36
Årsskrift 2003 Sida 37
Årsskrift 2003 Sida 38
Årsskrift 2003 Sida 39
Årsskrift 2003 Sida 51
Årsskrift 2003 Sida 52