Bumsen 1
B rorsans bryderier Skådespelaren Enrique Tomas D
elgado Jr föddes i New York av puertoricanska föräldrar. För att få fart på karriären bytte han namn till Henry Darrow – och blev berömd som den spanskättade rollfiguren Manolito i ”High Chaparral”. Krishna Pandit Bhenji, av indisk/ryskjudisk härkomst, föddes i Yorkshire och bytte även han namn. Som Ben Kingsley är han världsberömd – bland mycket annat för sin lysande tolkning av titelrollen i filmen ”Gandhi”. Åtskilliga av mina arbetskamrater är invandrare. Jag jobbar mer eller mindre regelbundet tillsammans med folk från Albanien, Baltstaterna, Bosnien, Frankrike, Grekland, Holland, Indien, Irak, Iran, Kazakstan, Kroatien, Kurdistan, Polen, Rumänien, Ryssland, Syrien, Turkiet, Tyskland och Ungern. Nordbor räknar jag inte ens. Integration För tre decennier sedan jobbade två kollegor – ett gift par, sydsvenskar som jag själv – i en norrländsk metropol, dess goda möjligheter till utomhusliv i allmänhet och fjällvistelse i synnerhet gjorde den lockande. Efter återkomsten till Östergötland berättade båda att det var påtagligt svårt att ta sig in i den sociala gemenskapen i nämnda stad. ”Familjen skall ha bott där i tre generationer innan man egentligen accepteras.” Huruvida denna upplevelse var representativ lämnas därhän, den illustrerar dock att även etniska svenskar, från en annan del av landet, kan få det svårt att ta sig in i en ny gemenskap. Det ger onekligen perspektiv på de problem som invandrare från helt andra kulturer kan ställas inför. Det räcker inte med att de behöver lära sig våra sociala koder, de måste också övervinna våra spärrar – vilket verkar nog så svårt. Det är visat att en invandrare som byter till ett nordeuropeiskt klingande namn har lättare att få jobb än en som behåller sitt ursprungliga namn – oavsett meritförteckning, kompetensnivå, faktiska språkkunskaper samt förmågan att kommunicera i sin nya omgivning. 48 BUMSEN 5 – 2014 Att de kan kommunicera på svenska (eller i tidigt skede engelska), att de kan sitt jobb – vilket sällan är något större problem – och beter sig som folk är de självklara kraven. (De irakiska kollegorna har dels erfarenheter från milt uttryckt tuffa realiteter inom krigssjukvård och har dessutom i regel jobbat i andra europeiska länder innan de kommit hit. Därmed representerar de ett avsevärt kompetenskapital.) Sammantaget underlättar den professionella miljön på ett universitetssjukhus operationsavdelning samverkan mellan människor som tillsammans utgör en del i en avancerad och mångfacetterad process – att om möjligt få en svårt sjuk människa frisk. Dessutom kan det omedelbart konstateras att utan alla dessa invandrare skulle arbetsplatsen kollapsa. Vi skulle inte kunna leverera önskvärd verksamhet! I juni 2012 hörde min hustru ett radioprogram där en invandrare berättade om sina svårigheter att ta sig in i svensk gemenskap. Han mötte osynliga murar överallt och visste inte hur han skulle ta sig runt eller över dem. Han gillade dock att åka motorcykel – och upptäckte till sin häpnad att det gentemot hojåkare inte fanns några murar! Det väsentliga var två självklarheter: att han visade vanlig hyfs och att han deltog i samtalet. Därmed blev han en i gänget. Under det dryga decennium jag åkt hoj har jag ofta fascinerats av att en tillfälligt sammansatt grupp där deltagarna knappt vet vad de andra heter – och ännu mindre vet vad de sysslar med för övrigt – helt otvunget tar en några timmar lång vända tillsammans. Under fika-/matpauser flödar samtalet fritt och obehindrat. Oftast rör det sig om något med hojanknytning, samtalet kan sedan oproblematiskt glida in på helt andra aspekter av tillvaron. Tidvis slänger man käft, elakheter saknas dock, och trivseln brukar vara mycket god. När svängen närmar sig slutet stannar man, tackar varandra för en trevlig vända och tar ett kort avsked – varpå det kan dröja länge innan man ses igen! För ett par år sedan skrev en av krönikörerna i svenska ”Classic Bike” att om man delar garage- och mekarmöjligheter med andra är det givna sociala kravet att man hjälper till när det behövs. Då är det ointressant huruvida man är advokat, bussförare, renhållningsarbetare eller överläkare – liksom huruvida ens vagga stod på Söder eller i Teheran. Där och då handlar det om att skruva isär eller ihop en hoj, den som inte ställer upp kommer aldrig in i gemenskapen. Detta är rimligen inte unikt för hojintresserade utan gäller nog åtskilliga andra verksamheter. När människor förenas av ett gemensamt intresse eller en gemensam uppgift bryts murar och spärrar ner i takt med att man handfast lär sig att alla bidrar med vad de kan, varpå uppgiften löses. Integrationsproblemet är naturligtvis mer mångfacetterat än så. Åtskilliga människor har inte de ekonomiska resurserna att ägna sig åt hojåkande – eller vad det nu kan vara – men de som har möjligheten kan hitta vägar in i det svenska samhället. Sedan verkar det ju vara något särskilt med just hojåkning. För några år sedan skickade Svenska Kyrkan ut en enkät med frågan om vad som var livets mening. Det överlägset vanligaste svaret var: ”Att åka motorcykel”! Gud (sic!) vet hur urvalet av tillfrågade skett och svaret var rimligen inte alls vad Svenska Kyrkan väntat sig – resultatet torde ha orsakat åtskilliga leenden såväl inom kyrkan som ute i samhället. Och vem vet; Guds änglar ser kanske med särskilt behag på de flesta av oss. Kör inte fortare än din skyddsängel kan flyga! Bror Gårdelöf ML 2661203 Bumsen 5-14M.indd 48 2014-12-02 12.56