NG Gbg 1
”IBLAND ÅTERSTÅR DET BARA ATT SKRATTA ÅT ELÄNDET”
När Paddy McAloon först gav ut I Trawl the Megahertz 2003 var den ett stort avsteg från den intellektuella pop som hade kommit att bli Prefab Sprouts signum. Det vackra orkesterstycket med Yvonne Connors röst över var så långt ifrån hans vanliga musik att Paddy McAloon kände sig tvungen att ge ut skivan under sitt eget namn snarare än som Prefab Sprout. Nu släpper han den igen, i Prefab Sprouts namn. TEXT: PATRIK FORSHAGE FOTO: TOM SHEENAN U nder konvalescensen medan han långsamt återhämtade sig från allvarliga ögonproblem ägnade Paddy McAloon tiden åt att lyssna på radio och ljudböcker, och han fascinerades av de olika röster och berättelser han hörde. Alltså började han spela in fragment, och de låg till grund för den långa berättelsen I Trawl the Megahertz och för de korta stycken som utgjorde albumets andra halva. Det har gått drygt 15 år sedan dess, och helt överraskande har den allt sjukare Paddy McAloon kastat sig över inspelningarna igen. En remastrad version, den här gången under namnet Prefab Sprout, har just släppts. Ordningen är återställd, och vilda hästar skulle inte kunna stoppa Nöjesguiden från att ringa upp Paddy McAloon för att höra mycket mycket mer, både om skivan och om Paddys hälsotillstånd. PADDY MCALOON LÅTER munter när han svarar i telefon. Han påstår att han mycket väl minns att vi talades vid för mer än fem år sedan. – I samband med Crimson/Red. Det minns jag. Så det här samtalet är liksom uppföljaren. Men faktiskt känns det inte särskilt länge sedan, bara några minuter sedan. Jag har en konstig tidsuppfattning. Nåja, du ska få ställa dina frågor. Senast berättade du att du just hade tagit dig igenom en period av svår tinnitus, och var nöjd med att kunna göra musik igen. – Det stämmer. Men så drabbades du av nya öronproblem. – Grejen är att jag har en sjukdom som heter Ménières sjukdom, som är ett problem med cirkulationen i örat. Jag tror inte att det kommer att gå över. Så jag trodde att jag hade kommit förbi mina värsta svårigheter senast vi pratade, jag hade några år när jag mådde okej. Men det kom tillbaka, och det är inte bra. Jag har en kraftig hörselnedsättning i mitt högra öra, och det gör att det blir svårt för mig att arbeta. 26 NÖJESGUIDEN | NR 3, 2019 PADDY MCALOON SUCKAR ljudligt. – Jag försöker arbeta genom att använda mitt fungerande öra, men det finns inte särskilt mycket njutning i att sitta vid stora högtalare längre. Min tinnitus finns där hela tiden, även om det inte är lika högljutt som när vi pratade om det för några år sedan. Den gången berättade du att du delade upp din musik i ”före eller efter katastrofen”. – Haha. Suck. Jo. Jo. Och nu är det bara katastrof alltihopa. Alltihop. Men du har rätt, jag brukade sortera min musik i före eller efter katastrofen. Det är intressant att prata med dig om det, för nu när jag är 61 år gammal börjar jag glömma vad jag sagt. Men det låter verkligen som mitt uttalande. Paddy McAloon fnissar lite uppgivet åt skruttigheten. – Jag sitter på ett berg av ogjorda skivor. Jag börjar nog bli lite utsliten av att försöka. Jag tillbringar merparten av min tid med att tänka på att arbeta, men jag arbetar faktiskt inte särskilt mycket. Jag tar långa promenader, och… …”Vässar dina pennor, utan att komma till att använda dem”, skriver du i omslagstexten på nyutgåvan av I Trawl the Megahertz. – Just precis. Jaså, du har läst det jag skrev. Det hade jag glömt att jag hade skrivit. Oj oj, ja, det är verkligen jag. Jag har allt större anledning att vässa mina pennor nu, med mina hörselproblem. Den ursprungliga inspelningen av I Trawl the Megahertz gjordes ”före katastrofen”, eller hur? – Ja. Jo. Eller. Den gjordes väl under ett annat av mina hälsoproblem. Då hade jag problem med ögonen. De är fortfarande inget vidare, jag har fått byta mina hornhinnor i båda ögonen. Men jag kan se, åtminstone. – I Trawl the Megahertz var resultatet av att jag låg still och lyssnade på ljudböcker, eftersom ögonproblemen gjorde att jag inte kunde läsa. Jag fick inte luta mig framåt, för det skulle anstränga ögonen, utan skulle ligga ned. Det var där en mängd idéer för I Trawl the Megahertz kom. När du nu återbesöker inspelningarna, återvänder du också till samma känsloläge som då, mentalt, eller betraktar du inspelningarna ur ett helt annat perspektiv idag? – Det är en väldigt bra fråga. När jag just är färdig med en skiva lyssnar jag intensivt på den under några veckor, och sedan lyssnar jag aldrig på den igen. Det är inte någon regel jag satt upp, det bara blir så. Jag går vidare och lägger skivan åt sidan. Jag hade nog inte lyssnat på I Trawl the Megahertz på 10-11 år, men för några år sedan tog jag fram den och lyssnade. Det är en väldigt udda upplevelse att vara den som har gjort något och ändå inte kunna förutsäga vart det är på väg när jag lyssnar. Jag hade glömt en hel del av texterna och visste inte vad som skulle hända, och varenda gång Yvonne Connors sa något blev jag överraskad. Jag skrattade för mig själv, ”det var en bra textrad”. Ofta annars när jag lyssnar på gamla inspelningar hör jag snarare vad jag borde gjort annorlunda, att jag borde ha varierat mig mer. – Till exempel när jag lyssnar på de kortare styckena efter det långa inledande stycket I Trawl the Megahertz så hör jag att allihop går i samma tonart. Det kanske inte du reagerar särskilt på, men jag vet ju hur det kom sig. Varje litet stycke baserades på några takter ur det långa stycket. På måfå fångade jag några takter där, la dem på ett annat ställe i min dator och gjorde dem till nya musikstycken. Och då blev ju alla i exakt samma tonart. – Så nu när jag hör det tänker jag att jag borde ha gjort annorlunda och skapat större variation. Jag tror inte att någon någonsin har uppmärksammat att de allihop är baserade på det långa I Trawl the Megahertz-stycket. Jag använde de takterna som startpunkt, och drog ut formen och förvandlade dem till något annat. Det hade jag nog gjort lite annorlunda idag. Men jag kan komma in i de stämningar som jag avsåg på den tiden, 1999 när jag skrev musiken. Jag använder inte direkt hörlurar numera, på grund av mina öron, men om jag hade gjort det hade jag kunnat förlora mig i den där atmosfären som uppstår när Yvonne Connors berättar alla sina ord. Kan den sortens återbesök också inspirera dig att använda samma strategier och arbetssätt igen, idag? – Ända tills min senaste katastrof kunde det innebära det. Jag tänkte länge att I Trawl the Megahertz var en möjlig dörröppning till ett annat rum. Det var en ny stil, att kunna göra ett instrumentalt stycke och använda talat språk ovanpå. Jag hade en idé om musik som kanske inte vore lik I Trawl the Megahertz, men det skulle vara orkestralt och så skulle sångstämmor få flyta ovanpå, som en kör som sjunger olika saker som inte direkt var kopplade till den underliggande musiken men som jag ändå hittar ett sätt att kombinera. – Men jag har inte fullföljt den idén, eftersom jag har skrivit så många mindre stycken och mindre sånger som jag arbetar med. Idén finns kvar. Ett hinder är att jag använder en hel del gammaldags teknologi fortfarande. Ända sedan 1990 har jag tänkt att borde skaffa mig lite nya sound, lite ny utrustning, alla Appleprodukter och ProTools. Men sanningen är att jag inte är säker på att jag vill investera i sådant när min hörsel är så dålig. Det är mycket pengar för den som inte hör så bra. Det är ett sorgligt faktum, och jag vill inte göra så stor poäng av det utan det är mer ett praktiskt övervägande. Du har pratat om att kanske spela in en ny version av Swoon också? – Hahahaha! Jag tänker på det varenda dag! Gör du? – Ja! Ja! Ja! Och jag berättar det fortfarande för folk. Jag ska berätta vad jag har gjort – jag rotade fram alla mina