NG Gbg 1
anteckningar om Swoon. Jag hade glömt en massa ac
kord från den, så jag är tvungen att lista ut allt igen. Jag satte upp en kamera och spelade in mig själv när jag spelade gitarrdelarna innan jag helt glömde bort hur man gör det. Jag tror att jag har en videoinspelning av mig när jag spelar I Never Play Basketball Now, som ju har en miljon ackord bara under de första en och en halv minuterna. Det finns rykten om att fler remastrade album är på väg efter I Trawl the Megahertz? Det vore väl ett bra tillfälle att lägga till några nyinspelade versioner som bonusspår. – Exakt, det var precis vad jag har tänkt på. Har du sett den där klippet där jag spelar ett fragment av låten America? Det är bara jag som spelar något jag skrev när Donald Trump just hade blivit vald, en sorts politiskt uttalande som försvinner rätt snabbt. Jag satt framför en Samsung tablet och spelade in mig själv sjunga den helt tystlåten. Jag kanske skulle göra några Swoon-låtar på precis det sättet, som att du tjuvlyssnar när jag spelar för mig själv hemma. Så kanske jag gör. Det låter fantastiskt. – Tack! Det är den sortens inspelning som många skulle tycka inte låter så bra. Jag tycker att det är väldigt intressant att jag har sett eller hört olika sådana inspelningar på internet, du vet, demos med The Beatles eller John Lennons hemmainspelningar. De låter allihop precis som vem som helst låter hemma. Någon som plockar upp en gitarr och det låter lite ruffigt. Man träffar en del toner och inte andra. Så låter alla som håller på att arbeta med en låt, och jag kanske gör något i den stilen. Det är verkligen motsatsen mot I Trawl the Megahertz, med orkesterverken och sina stora och väldigt vackra ambitioner. Men du har sagt till journalister att du inte tycker att du riktigt lyckades med det du ville? – Jag kan verkligen förlora mig själv i de inspelningarna, och tycka att det är väldigt vackert. Men när tiden går börjar jag se vad jag borde gjort annorlunda. Jag borde nog behålla det för mig själv, men… du vet, jag är väldigt självkritisk. Det är som att bort baksidan på en vacker klocka, för att undersöka hur den fungerar. Men genom att göra det får man klockan att vara lite mindre vacker. Som kompositör gillar jag att göra just det, jag gillar att ta bort baksidan på klockan för att undersöka innehållet. Det är mitt sätt att arbeta. Paddy McAloon har nämnt Gavin Bryars som en inspiration till I Trawl the MegaHerz, men samtidigt konstaterat att han kanske inte riktigt förstod det just när han gjorde inspelningarna. – Jag kan inte minnas hur jag råkade på Gavin Bryars musik – kanske var det min bror som nämnde det? Men långt efter 28 NÖJESGUIDEN | NR 3, 2019 att jag hade gjort I Trawl the Megahertz förstod jag att det där med de där utdragna noterna som rör sig runt runt i långsamt växande stråkarrangemang, samplade röster – Gavin Bryars arbetade med en loop av en man som sjunger på gatan och jag använde fragment av röster, även om det inte är återkommande repetitioner. Jag började fundera på om jag på någon nivå hade använt Gavin Bryars stycke Jesus Blood Never Failed Me Yet som modell för det jag gjorde. Men det var inte medvetet. På samma sätt finns det repetitioner av textrader i I’m 49. – Det är sant. De fungerar som någon sorts refräng där. När man repeterar samma rad om och om igen blir det antingen lustigt eller allt mer sorgesamt. Just i I’m 49, den stackars killen - haha, jag skrattar åt det, men egentligen är det bara sorgligt. Verkligen. Det blir bara allt sorgligare för varje gång textens huvudperson besvarar påståendet att han faller i bitar med ett svagt ”yes”. Det är hjärtekrossande. – Hahaha! Verkligen. Mörk humor, Patrik, mörk humor! Det är som med mitt hörselproblem - ibland återstår det bara att försöka skratta åt eländet. ”Vad förväntade du dig, hemska saker drabbar de flesta någon gång i livet”. Jag har nog alltid försökt förhålla mig stoiskt till sådant. Du har sagt om I Trawl the Megahertz att det ”verkar” vara ett porträtt av en kvinna som försöker förstå sitt liv via utvalda minnen”. Du säger att det verkar vara det, inte att det faktiskt är just det. – Precis. Det verkar vara det, eftersom det är fiktion. Det är också min uppfattning om hur någon skulle kunna tänka. Men jag är ju man, och jag använder en kvinnas röst. Jag kände mig mer som en dramatiker, på något konstigt sätt. Hennes karaktär utvecklades för att jag ville kombinera hyperromantiska och impressionistiska fraser som inte nödvändigtvis berättade en komplett historia men förmedlade ett intryck av en person. Medan jag arbetade med det fick det ett eget liv. Jag visste inte riktigt vad jag höll på med, jag funderade på om den här kvinnan jag beskrev talade om sina egna ungdomsupplevelser. Var hon medelålders, är hon fortfarande ung eller är hon en gammal dam? Jag var aldrig riktigt säker på den text hon levererade, eller vart den var på väg. Jag försökte också dölja det faktum att mycket av det handlade om hur jag reagerade på omvärlden. Så det var en komplicerad process, med en kvinnas röst och hon låter som om hon beskriver sin värld. Men orden är inte Yvonne Connors, det är mina ord och min sammansättning. Därför valde jag att vara väldigt vag när jag beskrev att det verkar vara en kvinnas tankar. Blir det begripligt? Vad säger Yvonne Connors? Har hon hört den remastrade återutgåvan? – Jag vet inte. Jag har inte träffat Yvonne sedan kanske 2002. Jag kände henne knappt, hon var vän med min hustrus vän och tog kontakt med mig för att jag sökte någon med amerikansk eller kanadensisk röst. Hon är en mycket trevlig kvinna, men jag känner henne inte egentligen, så… Jag borde nog försöka spåra upp henne, jag känner någon som förmodligen känner henne. Förmodligen har hon flyttat tillbaka till Kanada. Visst borde hon finnas på Facebook? Den cut-up-teknik du använde för I Trawl the Megahertz med samplade radioröster över musiken påminner om hur Brian Eno och David Byrne arbetade med My Life in the Bush of Ghosts. Känner du någon slags släktskap mellan den skivan och I Trawl the Megahertz? – Jag är ju väldigt medveten om Brian Eno och det han gör. Men jag har aldrig varit något större Talking Heads-fan, vilket kan låta löjligt eftersom det finns band som jag inser att jag borde gilla. Jag är medveten om det, men jag tycker att det tidiga avantgardet, på 1960-talet, kanske gjorde mer spännande saker med den tekniken. Det första jag hörde i den vägen – och som jag fortfarande tycker är det mest anmärkningsvärda – är ett stycke av Karlheinz Stockhausen. Gesang der Jünglinge. Känner du till den? Han arbetar med en kör av skolpojkar, och så klipper han i de tejperna och använder en oscillator i sin studio i Köln. Jag hörde det första gången när jag var tonåring, och jag tycker fortfarande att det är ett säreget och mycket vackert musikstycke. Min uppfattning om cutup-tekniken med röster kommer därifrån, från väldigt tidigt i min eget liv. Jag tycker väl inte att jag arbetar i någon nytt område – det är en beprövad metod. Men den var ny för mig. Det var något jag länge hade lovat mig själv. När jag började göra musik visste jag inte att jag skulle komma att skriva så melodiska stycken. Jag trodde att jag skulle vara mer av en avantgardekompositör. När jag började fanns det en del av mig som tänkte att ljudmanipulation och ljudcollage skulle bli de områden jag kunde bli riktigt bra på. Men jag gled bort från det när jag upptäckte att jag hade talangen att skriva en låt. Det tog mig lång tid att hitta tillbaka till ett sådant avantgarde-arbetssätt. Och nu innebär det att du behöver hitta någon sorts balans mellan uttrycken. I en ny intervju säger du att du önskar att du hade en hel låtlista med traditionella explicita poplåtar. – Hehe. Jag har inte hunnit läsa den intervjun än, men jo, jag sa något sådant. Jag önskar att jag hade en hel radda låtar som Jumpin’ Jack Flash, låtar med bara några ackord. Men nu kan jag ju inte spela dem live hursomhelst, så vad spelar det för roll? Rykten säger att ett nyinspelat album är klart och på väg att släppas ganska omedelbart. Stämmer det? – Det stämmer. Den har en fransk titel, den heter Femmes Mythiques. Mytiska kvinnor. Jag spelar fortfarande in. Så sent som igår faktiskt. Förhoppningsvis kommer den i slutet av året. Om inga ytterligare öronkatastrofer tillstöter. Prefab Sprouts I Trawl the Megahertz (Sony) finns ute nu.