Bumsen 1
REN SJÄLVBILDNING en lokal förmåga som berättade
att om man var intresserad av gammalt flyg, vilket jag är till gränsen av besatthet, så fick jag inte missa Lancastern, andravärldskrigsvraket, i Porjus. – I Porjus?!? #&*@¤ Där jag ju just varit. Jag åker inte tillbaka NU, bet jag ihop. Det fick vara missat. Helskotta. Jag måste hinna till Jörn innan det mörknar, tänkte jag och C1:an fick slita hund. Hade den haft ett varvstopp så hade jag slitit ut det, som jag körde. Vid vägen ser jag en skylt Polcirkeln. Vad? Har jag varit norr om den helt utan att ens tänka på det? Här fick jag istället fira med en ljummen kemiskt smaksatt bubbelvatten. Känslan av att veta att jag har varit på nordkalotten utan att ens reflektera över det fick en känsla av vanvörd att sprida sig i mitt tunnelbaneinfekterade sinne. Vidare. Plötsligt var vägen full av renar. RENAR! Jag tvärnitade. De struntade helt i mig och oavsett hur mycket jag än tutade så vek de inte en tum. De stod där på vägen och stod. Så tänkte jag att de torde vara ganska fredliga och valde att försöka köra igenom flocken. Det enda som hände var att renflocken slog mig följe och de lunkade sida vid sida med C1:an där jag snällt försökte passera genom flocken. En ren liksom blängde på mig där jag körde bredvid henne. Jag blängde tillbaka. Jag tog fram telefonen och brände av ett par bilder på renen. Hur fränt vore inte det med rennära bilder? Besvikelsen skulle dock komma. Plötsligt var jag i Arvidsjaur och min första tanke var att här få man säkert I vissa orter passa vissa människor alldeles särskilt bra! se en massa fjälljägare från K4. Snart insåg jag att jägarens främsta uppgift är att inte synas det minsta och jag fick nöja mig med att de troligt såg mig men inte jag dem. Som det skall vara. Snart var jag i Jörn och vännen Gilbert bjöd på grillat och nattvila. Dock hann jag först med ett ”Kolla, kolla, kolla!” och räckte honom min telefon med de exotiska bilderna. – Joho, svarade Gilbert, är det selfiekungen? Varenda foto jag tagit var med kameran inställd åt fel håll. Jag hade under tio sekunder tagit fler bilder på mig själv än en tonårstjej hinner på en vårtermin. Det där med att hinna före det blev mörkt fann jag vara rent löjligt då mörkret i Jörns sommarnätter först kommer sent i augusti. Så var det med den stressen. Följande morgon satte jag av vidare neröver och snart insåg jag hur mycket jag missat då omgivningarna snart tenderade att bli som vanlig skog som jag sett massor av i livet och inte blev det minsta upphetsad av. Visst, den som inte får gåshud av förtjusning av att åka genom Norsjö är inget moppefan. Att med lite vördnad i hjärtat passera Åmsele och stanna för en bit mat i Junsele räcker inte till. Det är ungefär här, i Sollefteå, jag inser vad jag hela tiden vetat – att detta inte varit riktig touring. Det har inte varit en upplevelseresa trots att mitt hjärta skrikit efter att få insupa det Lappland som jag så gärna velat omfamna hade min hektiska storstadshjärna vridit gasrulle. Min C1-framfart har varit ett gravt skändande av respekten för vårt vackra norra Sverige. Självklart skulle jag stannat vid Lancastern. Letat ”Shopper ” i Norsjö. Jag skulle ha gått på ostprovsmakning i Burträsk och allt det där andra jag inte gjorde denna gång. Hela min andra dag gick åt till att ha ångest över min första dag och detta gjorde att även den gick förlorad och tredje dagens höjdpunkt blev att inse att jag, i Söderhamn, satt i en C1. Jag log brett. En C1, det är grejer det. Framförallt om man vill resa på ”roligaste sätt” men att vara på en ort och uppleva den är faktiskt alls inte samma sak. Nästa gång åker från Kiruna tar jag en EU-moppe och utrustad med rikligt med tid. Hänger du på? § 29