Tidningen Energi 1
”Vi måste sätta mål” Rekordhöga prisskillnader me
llan elområden och lägre säkerhetsmarginaler i driften. Maja Lundbäck, elsystemspecialist på den europeiska branschorganisationen ENTSO-E, förklarar vad som krävs för att göra systemet mer robust. TEXT: JOHAN WICKSTRÖM FOTO: ALEXANDER LINDSTRÖM D et var kanske tur att Maja Lundbäcks mamma sa nej till dotterns barndomsdröm: att bli jockey. I stället blev det en snabb karriär i statsförvaltningen efter civilingenjörsexamen i energisystem. Efter att bland annat ha jobbat med systemdesign på Strålsäkerhetsmyndigheten och som förändringsledare på Svenska kraftnät (Svk) är Maja Lundbäck nu elsystemspecialist på ENTSOE, som stöttar och samordnar EU:s systemansvar. Och nog kan det behövas stöttning. Utvecklingen för det svenska elsystemet har varit lite skakig under senare år. SvK har tvingats köpa in allt fler extratjänster för att klara systemdriften och överföringskapaciteten har tidvis varit kraftigt nedsatt. Utvecklingen har förstärkts än mer genom Rysslands krig mot Ukraina. En viktig orsak till de minskade marginalerna är att en stor del av den planerbara kraften i södra Sverige tagits ur bruk samtidigt som det tillkommit allt mer vindkraft. Och när den planerbara kraften inte finns på plats minskar också möjligheten att ta emot el från norr, eftersom systemet behöver kunna klara ett felfall om någon del av elsystemet skulle fallera. – Alla länder har byggt ut förnybar el, men det är få länder som även har plockat bort så mycket planerbar kraft inom ett och samma område som Sverige gjort, säger Maja Lundbäck. Varningssignalerna har funnits länge och Svk har pekat på utmaningarna under lång tid. – Resurserna för att upprätthålla driftsäkerheten har minskat. Man tar bort planerbar kraft på alla nivåer samtidigt som systemet är åldrat och har behov av stora investeringar. Det gör att behovet av verktyg har ökat, men samtidigt har vi färre verktyg att jobba med. Samtidigt görs ju mycket för att förbättra elsystemet, till exempel genom stödtjänster och flexmarknader. – Det är bra att vi har stödtjänster, men samtidigt är det ett tecken på att systemet är mer instabilt. Genom flexmarknaderna blir systemet än mer rörligt – i förlängningen kan det bli fysikaliskt problematiskt. Men hur ska vi ta oss vidare i detta läge? Det är en fråga som Maja Lundbäck funderat länge på. I våras var hon en av huvudpersonerna i journalisten Svenolof Karlssons bok ”Elsystemkrisen”, där man pekar ut olika vägar framåt. – Först måste vi bestämma vad elsystemet ska leverera. Vi måste sätta upp ett mål. Vilken försörjningsgrad ska vi ha och under vilka förutsättningar? Ska vi klara oss vid ödrift och hur länge ska vi klara oss, säger Maja Lundbäck. – När ett mål är klart kan sedan ett elsystem dimensioneras som kan leverera den elförsörjning som ett land behöver. EU:s inre marknad omfattar allt från drift av elsystemet, anslutningskrav och vad som gäller vid svåra situationer. Att ansvara för ett elsystem är större än att ansvara för ett elnät. Och det finns ett ramverk som går att använda, påpekar Maja Lundbäck. Men hur mycket mer kan en systemansvarig aktör göra utifrån dagens regelverk? – En systemansvarig har långtgående mandat att ge incitament och vidta åtgärder för att säkerställa elförsörjningen både på kort och lång sikt. Men det krävs då att produktion och nät tillförs på rätt ställen i landet för att kunna möta behovet av el, och det är ingen uppgift som en aktör kommer lösa. I skrivande stund är det politiska tonläget högt, där det kan se ut som att det finns snabba lösningar för hela elmarknaden. – Det finns misstolkningar som skulle behöva rättas till och kunskapen om det tekniska systemet och dess regleringar behöver breddas. Vi börjar få ont om tid att hitta åtgärder. Maja Lundbäck drar sitt strå till stacken, bland annat genom pedagogiska trådar på Twitter. – Det var lite överraskande att det blivit så populärt, men jag vill bidra till att höja systemförståelsen. TIDNINGEN ENERGI NR 3 2022 37